METALLITET met1alite4t l. me1-, l. 01—, r. l. f.; best. -en.
Ordformer
(-eitet, -éitet 1747—1807)
Etymologi
[jfr eng. metalleity, metallity; av fr. métalléité, egenskapen att vara (en) metall; avledn. av METALL]
1) (i fackspr., numera knappast br.) egenskapen att vara l. bestå av metall; sammanfattning av de egenskaper som karakterisera metallerna. Wallerius Min. 230(1747). Järnets kärlek till Magneten .. röjes (icke) förr, än det någorlunda äger hvad till dess Metallitet hörer. Rinman JärnH 130(1782). Planetens allmänna grundegenskap af metallitet. SvLitTidn. 1815, sp. 676.
2) (i vitter stil, †) oeg. o. bildl., i fråga om språk, språkliga alster o. d.: ”metallisk” natur; särsk.: egenskap som påminner om metallens hårdhet, klang o. d.; lödighet. Culminationspunkten af svensk vitterhet ligger i våra gamla slagdängor och spinnråcksvisor, som innehålla den äkta metalliteten. SÖdmann(1816) i 2Saml. 4: 141. Atterboms .. undersökning om språkets metallitet. Ljunggren SmSkr. 1: 122(1872); jfr Atterbom i SvLitTidn. 1815,sp. 676 f., o. Därs. 1816, sp. 40 f.
