METODISM met1ωdis4m l. me1-, r. l. m.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. methodismus, eng. methodism, fr. méthodisme; till METODIST]
religiös läroåskådning (religionsuppfattning) o. självständigt organiserad riktning (sekt, samfund) inom protestantismen, utgående från den engelske prästen John Wesley († 1791) o. hans broder Charles Wesley († 1788) jämte en kring dem arbetande krets av unga teologer vid universitetet i Oxford o. präglad av deras grundsatser (organiserad metodism); numera äv. ss. beteckning för en allmänt religiös rörelse som framhäver det kristna livets personliga karaktär o. en därmed förbunden helighetslängtan (ekumenisk metodism); förr äv.: strängt kyrklig fromhet; strängt reglerat, konstmässigt lärosätt. DA 1825, nr 265, s. 2. Dalin (1871). På 1830-och 40-talen började baptismen och metodismen att predikas i Sverige. Linder Tid. 194 (1924). Almquist VärldH 6: 167 (1929).
