MILA mi3la2, sbst.3, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -er Visb. 1: 74(1573: myller)); äv. MIL mi4l, sbst.3, n.; best. -et; pl. =; förr äv. MILE, sbst.2, r. l. m.; best. -en.
Ordformer
(mijll 1608. mil 1868. mila (-ihl-) c. 1600 osv. mile 1712—1849. mÿhl 1650. myller, pl. 1573)
Etymologi
[sv. dial. mila, f., mile, m., mil, f. o. n., motsv. d. mile, nor. dial. mila, f., mel, n., isl. mél, n., feng. miðl, midl, fht. mindil; av ett germ. minþila-(minþilōn-) o. trol. samhörigt med MUN]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) betsel; dels om betslet i sin helhet, dels om munstycke l. om tygel. Ij bindhen idher hest alt medh .. för gyllendhe myller. Visb. 1: 74(1573). Dän ena (flickan) hoon fattar min häst i Mihla / och beder mig hålla och bÿda. Därs. 2: 281(c. 1600). En präktig gångare .. tuggade milen, så att hvita skummet flöt ända ned på marken. SvFolks. 396(1849). Nilsson 3Termin. 362(1943). — jfr BETSLA-,GADDE-MIL.
