publicerad: 1928
GADD gad4, sbst.1, r. l. m., förr äv. GADDE, m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(gad(d) 1594 osv. gadde 1526 —c. 1613)
Etymologi
[fsv. gadder, motsv. d. dial. gad, isl. gaddr, got. gazds, fsax. gard, fht. gart; jfr mnt. gerde, fht. gerta, t. gerte; besläktat med lat. hasta, lans (se ATELJÉ)]
1) (numera knappast br.; se dock a o. b) i eg. bem., om stickande spets. (Lat.) Stimulus .. (sv.) spore, gadd, oxepiska. Cellarius (1699). Skäcken, höljd med slag, och gadd i sidan tryckt, / I dundrande galopp med ryttaren försvinner. Wallin Vitt. 2: 290 (1805). Försedd med gaddar heter den (dvs. stridsklubban) morgonstjerna. Adler Meyer 432 (1894). — jfr LJUSTER-GADD. — särsk.
a) (fullt br.) om stickredskap hos vissa lägre djur; särsk. om det till stickredskap ombildade äggläggningsröret hos honorna (arbetarna) bland bin o. getingar m. fl. (Gräshopporna) hadhe stiertar så som scorpioner, och woro gaddar j theras stiertar. Upp. 9: 10 (NT 1526). Såsom Bijn emellan sigh een Konung haffue, som är vthan Gadda. Lælius Bünting Res. 96 (1588). BonnierKL 4: 989 (1924). — jfr BI-, FLUG-, GETING-, SKORPION-GADD m. fl.
b) (i folkligt tal) om den kluvna tungan hos ormarna, vilken oriktigt uppfattats ss. deras anfallsvapen. Schroderus Dict. 32 (c. 1638). BonnierKL (1924). jfr: Skal dieffuulen såsom en heluitis orm stinga migh medh sin gadda. PErici Musæus 1: 181 a (1582). — jfr HUGGORMS-, ORM-GADD.
c) (†) om gifttand hos orm. Linné MusReg. 22 (1754). De giftige ormar (hava) gadd .., som är en krokig, rörlig, ledig och ihålig tand i den öfre käken. Brander NatH 4 (1785). Marklin Illiger 225 (1818).
d) (†) om vissa mer l. mindre spetsiga o. stickande taggar på djur l. växter; äv. om stickande l. brännande hår på växter. Vpretta gaddar på en igelkotte som hafwer sigh sammandragit. Linc. Gggg 6 a (1640). Gaddar .., (dvs.) hår eller borstlika piggar, fästade i vextdelarnes hud. Hartman Bot. XLIX (1820).
e) (†) oeg., om grodd(knopp) l. knopp på växt. The första knöpar eller gadder som vthspruta aff Rooten på något trää eller grääs, såsom på humbla eller annat sådant. Linc. G 4 a (1640). Bromelius Lup. 20 (1687).
2) i bildl. anv. av 1. Dödzens gadde är synden. 1Kor. 15: 56 (NT 1526; Bib. 1541: vdd). Kanske en smärtas gadd ditt hjerta trycker? Östergren Dikt. 117 (1871). — särsk.
a) i fråga om bitande l. giftig(t) l. sårande förtal l. hån l. skämt l. ironi o. d. Satyrens gadd. Düben Boileau Sat. 49 (1722). Och ej tadlets gadd oss når. Hagberg Shaksp. 1: 95 (1847). Ett kåseri, som bakom komediens mask döljer sina skarpa gaddar. Schück VLittH 1: 631 (1900).
b) [anv. trol. utvecklad ur 1 b] i uttr. taga gadden ur l. av ngn l. ngt, göra (ngn) ofarlig l. spak; bryta udden av (ngt). (Trassligheter med konsistorieledamöterna) hade jag också i början, men lyckades att ta gadden af dem, och nu äro vi de såtaste vänner. Tegnér (WB) 8: 448 (1837). Låt oss bara få kvinna och barn att underhålla med otillräckliga resurser, så tar det gadden af oss. Öberg Makt. 1: 22 (1906).
c) (föga br.) i uttr. det finns l. är gadd hos l. i l. på ngn o. d., ngn är pigg l. rask l. djärv l. har godt gry. Lindqvist Dagsl. 3: 69 (1904). Det fanns gadd hos honom (dvs. den lille prinsen) och gry till en duktig krigare. Granlund Prins. 49 (1915).
3) [bildl. anv. av 1 b] (i vissa trakter, särsk. Stockholm, starkt vard.) i uttr. hålla gadden rätt i mun, hålla tungan rätt i mun, hålla gadden, hålla munnen. Håll gadden, han där. Landsm. 1: 611 (1880). Håll gadden rätt i mun. Engström 1Bok 13 (1905).
4) [jfr motsv. anv. i sv. dial. (Norrb., Västerb., Finl.)] (i vissa trakter av Sv. o. Finl., bygdemålsfärgat) spetsig landtunga; utskjutande stenigt skär. SPF 1839, s. 51. Fennia XIV. 8: 1 (1898).
-LÖS. särsk.
1) till 1 a. (Tegnérs) umgänge sprutade eld; men elden var ej härjande, den var elektrisk: gnistorna flögo omkring som de gaddlösa lysflugorna i Söderns sommarnätter. Böttiger 6: 350 (1847).
2) till 1 b (o. c); särsk. bildl. i uttr. gaddlöst skämt o. d., skämt o. d. som saknar udd. Laurin Skämtb. 112 (1908). —
(1 a) -STEKEL. zool. insekt av en till steklarnas ordning hörande underordning, utmärkt därav att honorna äro försedda med ett till stickredskap ombildat äggläggningsrör. 1Brehm III. 2: 43 (1876). —
(1 d) -SUR, m. l. r. (†) fisken Gasterosteus pungitius Lin., småspigg, stagg, benunge. Linné SystNat. 48 (1748; uppl. 1740: Skitspigg). Fischerström 1: 417 (1779; anfört fr. Dalsl.).
B: (1 d) GADDA-TISTEL.
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) växten Sonchus arvensis Lin., mjölktistel, åkermolke, blöttistel, fettistel, åkertistel. Aspegren Fl. 56 (1823). NormFört. 45 (1894; anfört ss. förekommande i folkspr.).
C (†): (1) GADDE-BETSEL. med järnpiggar försett munstycke på betsel; jfr -MIL. Wollimhaus Ind. (1652). Spegel GW 231 (1685). —
Avledn.: GADDA, v.1 (vard.) bildl., till 2 a: ge (ngn) stickord, pika.
a) tr. o. intr. Strindberg Hems. 30 (1887). Festtidningen .. gaddade skämtsamt kamraterna. SödermNyh. 1895, nr 124, s. 3.
b) dep. Man kunde ingenting komma sig för med utan bara gaddades och grälade. Siwertz Sel. 1: 59 (1920).
Särsk. förb.: gadda upp10 4 l. opp4. (vard., mindre br.) till GADDA, v.1 a: ägga upp. Levertin 11: 26 (1888). Siwertz Sel. 1: 150 (1920). —
GADDIG, adj.
1) (†) till 1 b (o. c): försedd med ”gadd”. Satan med en gaddig orm till stångpiska i nacken. Wingård Minn. 12: 12 (1850).
2) (mindre br.) bildl., till 2 a: bitande, ”giftig”. Humor får inte vara gaddig. Branting Lena 19 (1893). Engström Bläck 145 (1914).
Spoiler title
Spoiler content