[jfr t., eng. o. fr. mime; ytterst av gr. μῖμος, efterapare, skådespelare, dramatisk diktart utbildad av Sophron, mim, till μιμέομαι, jag härmar. — Jfr MIMERA,MIMETISK,MIMIAMB,MIMIK,PANTOMIM]
(om förh. under antiken)
1) aktör i en mim (i bet. 2); skådespelare (av lägre rang); gycklare. (Elgström o.) Ingelgren 332 (1811). Emellan .. (scenen o. teatern) var ännu en tredje afdelning, Orchestern .., för Mimer, Dansörer, Chor och Musik. Norrmann Eschenbg 1: 169(1817). NoK 123: 18(1935).
2) dramatisk konstform som (i sht med hjälp av minspel o. åtbörder) framställde enstaka drastiska scener ur (det lägre) folkets liv; folklig fars. Envallsson(1802). Mimernas egentliga hemland var Sicilien. 2NF 18: 558(1912). Schück AllmLittH 1: 126(1919).
Anm. Gm förväxling med MIN, sbst.,har ordet förr stundom använts i bet. ”åtbörd l. min”. Det tyckes vara nödigt att de sjungande (på operan) med rikare mimer beledsaga sina modulationer. Elgström (o. Ingelgren) 176(1809). Härtill (den förr ngn gg använda) ssgn MIM-RÖRELSE,minspel. TLäk. 1835, s. 248.
Avledn. (till 2): MIMERA, v. [jfr ä. d. mimere, fr. mimer] (mindre br.) framställa (ngt) med hjälp av minspel o. åtbörder. Att låta en kör .. sjunga den berättande dansvisan .., medan några stumma personer inne i kretsen mimera de skildrade tilldragelserna. Hirn Barnlek 131(1916). UNT 1943, nr 232, s. 6.
