MIMIK mimi4k, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. mimik; av fr. mimique, av lat. mimicus, som tillhör l. anstår gycklare, av gr. μιμικός, mimisk, till μῖμος (se MIM)]
1) i sht teat. konsten att gm minspel, åtbörder o. hållning uttrycka tankar, känslor, stämningar o. d.; det stumma spelets konst; läran om åtbörds- o. minspel ss. sceniskt uttrycksmedel; förr äv. allmännare: skådespelarkonst. Hammarsköld KonstH 19 (1817; om skådespelarkonsten). Dens. SvVitt. 1: 25 (1818). Till poesien slöt sig Mimiken på det närmaste, i det den beledsagade tal och sång med rörelsernas betydelsefulla vexling. Bagge Wendt 113 (1835). (Regissörens) insikt om plastiken, mimiken och grimeringskonsten. Josephson Teaterregie 21 (1892). Skådespelarkonstens uttrycksmedel äro främst deklamation och mimik. SvUppslB 25: 152 (1935).
2) minspel; stundom allmännare: rörelse (t. ex. kastningar l. vridningar) hos kroppen ss. uttryck för sinnesstämningar; förr äv.: uttrycksfullhet (gm kroppens ställning). Jag mins en bord, som på idel svart grund innehöll en rad hvita ekorrar, harar och vildsvin; .. mimiken i deras ställningar var oefterhärmlig. Almqvist Mål. 108 (1840). Hans mimik (var) så liflig, att (osv.). Tavaststjerna Inföd. 64 (1887). Mimik medelst (mänskliga) kroppsställningar och kroppsrörelser. Noreen VS 1: 12 (1903). Nilsson HistFärs 52 (1940).
