MINK miŋ4k, m. l. r., förr äv. MÄNK, sbst.1, m. l. r.; best. -en; pl. ar (Holm osv.), ngn gg = (SDS 1929,nr 322, s. 6) l. (med eng. pl.-ändelse) minks (UNT 1930,nr 10 693, s. 10).
Ordformer
(min(c)k 1702 osv. mänk (menck) 1845—1874)
Etymologi
[jfr dan. o. t. mink; av eng. mink; eg. samma ord som MÄNK,flodiller]
den i Nordamerika hemmahörande vesslearten Mustela vison Schreb., vilken lämnar ett högt skattat pälsvärk; i senare tid överförd till andra trakter för uppfödning i särskilda pälsdjursfarmer; äv. om skinn av denna vessleart. Holm NSv. 30(1702). SvD(A) 1935, nr 345, s. 16.
