SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1944  
MINNA min3a2, v.1 -er, minde, mint, mind; äv. (numera bl. i ssgn PÅMINNA) ipf. minte, p. pf. mint.
Ordformer
(inf. o. pr. ind. pl. minna Judas 5 (Bib. 1541) osv. mynne G1R 3: 292 (1526). — pr. ind. sg. miner BtFinlH 3: 93 (1539). minner 1Kor. 15: 1 (Bib. 1541) osv. — ipf. minde AAGrafström 1: 207 (c. 1830, 1864) osv. minte 2Saml. 4: 82 (1624), Nordberg C12 2: 11 (1740), Hallström Than. 47 (1900: påminte). — sup. min(d)t Brahe Kr. 55 (c. 1585) osv. mijndt G1R 26: 563 (1556: opå mijndt). — p. pf. mind Jönsson Flaskp. 70 (1920) osv. minnad Livin Kyrk. 48 (1781). mint Brahe Oec. 36 (1581; uppl. 1920), Östergren 5: 434 (1935: påmint))
Etymologi
[fsv. minna, påminna, komma ihåg, motsv. d. minde, isl. minna; avledn. av MINNE, sbst.1; jfr MINNAS]
1) (numera i sht i poesi l. vitter stil) väcka minnet av (ngt), bringa (ngt) i (ngns) erinran; komma (ngn) att tänka på (ngt förgånget) l. att uppmärksamma l. behjärta (ngt viktigt); vanl. i förb. med prep. om (förr äv. prep. på): påminna (ngn) om (ngt); äv. utan utsatt personobj.; ofta med saksubj. Nyia Testamentzens Sacrament .. skola wara oss för öghonen, och minna oss på Gudz Löffte. Falck Und. 94 b (1558). Jag minner E. H:et .. om thett heman, min salige sver (dvs. svärfar) kiöpte til sin efterlefda qvinno. OxBr. 12: 182 (1616). Der inne .. slog klockan, minnande mig om arbetsdagen. DN 1893, nr 8701, s. 2. Törs du minna henne om det som var en gång? Larsson Vandr. 34 (1909). Hällen (dvs. gravhällen) skall till sena tider minna om honom som vilar därunder. SvD(A) 1932, nr 187, s. 5 — särsk.
a) (i poesi, tillf.) i uttr. göra sig mind, göra sig påmint. Den synen gör sig alltid mind / och ger mitt hjärta ro. Jönsson Flaskp. 70 (1920).
b) (†) övergående i bet.: invända. En dehl af Borgerskapet, förklara at intet hafva der emot minna. VRP 6/2 1734.
c) för att beteckna att ngn l. ngt gm sin beskaffenhet (likhet i utseende l. väsen l. uppträdande o. d.) för tanken hän på ngn l. ngt: påminna l. erinra om (ngn l. ngt). SDS 1899, nr 226, s. 1. De klara säkra linjer, som komma Vergas gestalter att minna om träsnitt. OoB 1928, s. 538. (†) Hon minner mig på den lärde Salmasii hustru. Dalin Arg. 2: 112 (1734, 1754).
2) komma ihåg (ngt), minnas; om förnuft: vara värksam, tänka; numera bl. i pass., se MINNAS 3. När min förnufft eÿ minner, / min öron eÿ höra må, / min sÿn och så för svinner, / min siäll annamma tå (o. Gud!). Visb. 1: 249 (c. 1620). Lucidor (SVS) 408 (c. 1670).
Särsk. förb.: MINNA PÅ10 4, förr äv. UPPÅ. (numera knappast br.) jfr på-, uppå-minna.
1) till 1: påminna (ngn om ngt). Jtem bidie wij ath tw wille mynne greffue (Hoya) oppaa at han wille schicke oss the beenharnesk. G1R 3: 292 (1526). Lidforss DQ 1: 13 (1888).
2) komma ihåg, minnas, tänka på (ngt), beakta (ngt); jfr minna, v.1 2. I borden dock minna på, att jag var ung, då vi sist talades vid. Björlin Elsa 130 (1879).
3) refl.: draga sig (ngt) till minnes; jfr minna, v.1 1 o. 2. Jag (skall) försöka minna mig på de der gamla slagdängorna. Fröding Brev 153 (1891).
Spoiler title
Spoiler content