publicerad: 1944
MISS- ssgr (forts.):
MISS-UPPFATTA~020, -ning. uppfatta (ngt) på ett felaktigt sätt; missförstå (ngn l. ngt). Berndtson (1880). (Fryxells föregångare hade) missuppfattat och misstecknat vår historiska utveckling. 2SAH 57: 230 (1881). Om man (vid studentskrivningen i svenska) ”missuppfattade ämnet”, så var man såld, utan vidare, blankt. Swensson Willén 235 (1937). särsk. ss. vbalsbst. -ning; ofta konkretare, om det man tänker då man missuppfattar ngn l. ngt; jfr miss-förstånd 1. Det beror på en missuppfattning (av honom l. från hans sida). Det är en (grov) missuppfattning (av vad jag sagt). Tholander Ordl. (c. 1875). VFl. 1911, s. 101. —
-VETT. (†) brist på vett, dåligt vett. Thorild (Hans.) 1: 281 (c. 1790). Dens. (SVS) 3: 58 (1791). —
-VILJA, f. [jfr t. misswille] (†) ovilja; missämja. RP 8: 25 (1640). Mädan .. een sådan oreda och miszwillia emellan Konung Carl i Swerige och thenne Bedragaren (Dimitrij) tilwäxte, sij så brusto Ryssarna vth i een offentligh conjuration. Widekindi KrijgH 31 (1671). —
-VISA, v., -ning. [jfr t. missweisen]
1) (i fackspr.) om kompass(nål): (på grund av jordmagnetismen) avvika från en orts geografiska meridian (linjen norr—söder), deklinera (se d. o. I 1 b β); jfr avvika I 1 b slutet. Bergklint MSam. 1: 201 (1781). Jordens magnetiska poler infalla .. icke med ändarne af jordaxeln, hvarföre äfven kompassnålen icke ställer sig rätt i nord och syd, utan, som man kallar det, ”missvisar”. Balck Idr. Suppl. 198 (1888). särsk.
a) i p. pr. i adjektivisk anv., i uttr. angivande ngt ss. beräknat efter l. hänförande sig till kompassens missvisning. Missvisande kurs, kurs som styres efter kompass fri från deviation, magnetisk kurs. Missvisande nord, syd. Missvisande kurs. Ekbohrn NautOrdb. 104 (1840). Kl. 9 på aftonen aftogo vind och sjö och vi styrde missvisande syd. SDS 1896, nr 529, s. 2. Det s. k. missvisande norrstrecket, d. v. s. en linje sammanfallande med den magnetiska meridianen. LbTopogr. 19 (1907).
b) ss. vbalsbst. -ning (stundom -ande); särsk. i konkretare anv.: grad med vilken en kompassnål missvisar, vinkel som kompassnålen bildar med en orts geografiska meridian, deklination (se d. o. I b). På dhe Orther som (dvs. där) Compassen hafwer Miszwijsning. Rosenfeldt Nav. 9 (1693). Magnetens declination eller misswijsande. Annerstedt UUH Bih. 3: 3 (i handl. fr. 1695). Magnetnålen har missvisning ifrån Nordstreket som kallas declination, hvilken varierar på olika platser från 0° til 40° Dalman 38 (1765). Smith (1917).
2) i utvidgad l. bildl. anv.: lämna (ngn) upplysningar som leda honom fel, visa (ngn) åt fel håll o. d.; i finit anv. numera bl. med saksubj. o. utan obj.: visa fel (i högre l. lägre grad). Fast så många skepp varit olyckade vid dessa strander, förvillade af storm, mörcker och strömmen, som altid missvisa Siöfarande. Linné Gothl. 259 (1745). Du hade gjort det som fordrades, om ej alla tecken missvisa. Thomander 1: 700 (1837). Hallström El. 173 (1906). särsk.
a) i p. pr. i adjektivisk anv., med mer l. mindre abstrakt huvudord: vilseledande, falsk, skev, oriktig. Jordisk visdom .. är dunkel, kall eller missvisande. Rogberg Pred. 1: 11 (1826). Framställningen (är) dubbeltydig, kanske afsiktligt missvisande till och med. Wulff Petrarcab. 234 (1905). SvD(A) 1931, nr 160, s. 3.
b) ss. vbalsbst. -ning.
α) tekn. om felaktighet i mätapparats utslag. TT 1878, s. 67. ”Gehre”-ångmätare angifva hvarje ångmängd direkt och omedelbart samt tillförlitligt och noggrant under garanti af högst ± 4 % missvisning. HufvudkatalSonesson 1920, 4: 194.
β) (numera mindre br.) i annan anv.: förhållande(t) att leda vilse l. att lämna en skev l. falsk bild av ngt; avvikelse från det rätta; förr stundom i uttr. missvisning från sanningen, avvikelse från sanningen. Göra någon missvisning från sanningen. Chydenius 282 (1766). Försvaret af dessa (religionens) hufvudläror .. skall hos hvar dödlig .. alltid tjena att rätta spekulationens möjliga missvisningar. Leopold 3: 98 (1797, 1816). Gentemot hallucinationernas bedrägliga missvisning har uppfattningen om yttre förhållanden .. ett mödosamt göra att bibehålla den rätta kursen. Gadelius Tro 1: 28 (1912).
Ssgr (till -visa 1 b; i fackspr.): missvisnings-bestämning. fastställande av missvisningens storlek på en ort. TSjöv. 1891, s. 17.
-VUXEN, p. adj. (tillf.) = -växt, p. adj. Quennerstedt StrSkr. 2: 352 (1903, 1919; bildl.). Missvuxna tallar. Stiernstedt Mitt 2: 173 (1930). —
-VÅRD. (i skriftspr.) vanvård, misskötsel. VDAkt. 1782, nr 484. Gör styrelse eller ledamot av styrelse sig skyldig till missvård av stiftelsens angelägenheter, äger (osv.). SFS 1929, s. 192. Schück VittA 4: 448 (1935; efter handl. fr. c. 1735). —
-VÅRDA, -are (tillf., Hildebrand Medelt. 1: 706 (1894)). (i skriftspr.) vanvårda, missköta, icke ägna tillbörlig omsorg åt (ngt). Dessutan förgätes och missvårdas en Bok snart nog. Dalin Arg. 1: 7 (1732, 1754). Missvårdade herregårdar kunna med fördel styckas, men ... Upsala 1916, nr 146, s. 3. —
-VÅRDNAD. (†) bristande omsorg om (ngt), vanskötsel, misskötsel. BBergius PVetA 1780, 1: 6. Leopold 3: 385 (1801, 1816). —
-VÄRDERA. (†) undervärdera. LittT 1795, s. 58. Då skulle kanske jag och mina medsystrar förlåta er, att ni missvärderat vår smak och känsla. Bremer Brev 1: 173 (1832). —
-VÄXT, r. l. f.
1) förhållande(t) att årsväxten (av ngt) blivit (synnerligen) ringa, (fullständigt) felslagen årsväxt l. skörd; äv. bildl. Missväxt på råg, vete, ärter, potatis. Svår missväxt. Schroderus Dict. 142 (c. 1635). Missväxten blef så stor, at vtsädet .. vida öfvergick bergningen. VDAkt. 1758, nr 405. På skälmar hafver aldrig varit missväxt. Lagerbring 1Hist. 2: 189 (1773). SFS 1905, Bih. nr 2, s. 69. Om denna äringsnek (av de sist skördade sädesstråna) spikades upp åt fåglarna om julen, behövde man ej befara missväxt. Nilsson FestdVard. 143 (1925).
3) (†) missbildning; missfoster; utväxt. Förutan et Mån-Foster .. föder och en Qwinna ibland wanskapeliga Miszwäxter (Monstra). Hoorn Jordg. 1: 116 (1697). VetAH 1754, s. 150. Berzelius Kemi 5: 894 (1828).
Ssgr (till -växt, sbst. 1): missväxt-, förr äv. missväxts-period. (-växt-) tidsperiod karakteriserad av missväxtår. Ilmoni Sjukd. 1: 22 (1846). Reinius Hagenbeck Sydas. 187 (1927).
-syn. (missväxt- 1748—1766. missväxts- 1748) (förr) syneförrättning för utrönande av om en egendom lidit missväxt (o. därför kunde erhålla vissa skattelindringar). Förkl. 8/1 1748, s. 3 a. FörordnMissväxt. 7/10 1766, s. 2.
-år. (missväxt- 1698 osv. missväxts- 1727—1814) år med missväxt. Schmedeman Just. 1498 (1698). Förrän han hade torrlagt kärret, kunde han icke vara trygg för att icke missväxtår på missväxtår kunde drabba honom. Allardt Byber. 3: 154 (1890). —
-VÄXT, p. adj. (i fackspr.) missbildad, vanskapt, deformerad; jfr -vuxen. Serenius (1734; under stunted). Missväxta träd. UNT 1918, nr 6987, s. 3. —
-VÖRDA l. -VYRDA, -an (KOF II. 2: 128 (c. 1655), Därs. II. 1: 229 (1659)), -ning (PrivBiskoperne 1650, s. C 1 a, Serenius (1741)). (-vyrd- c. 1655—1745. -vörd- 1538—1847) [fsv. misvyrdha] (†) missakta, vanvörda, visa (ngn l. ngt) missaktning l. vanvördnad. Nordström Samh. 2: 714 (cit. fr. 1538). Wårt Mandat, ther medh Wi lothe förbiude, att ingen skulle så öffwermåtten miszwörde och ringe achte wårt och Rijksens mynth, såsom (osv.). Stiernman Com. 1: 228 (1573). Sacram(ente)t(s) Bruk och förrättande vti privat hus .. kommer vti föracht och miszwyrdning. Dens. Riksd. Bih. 382 (1660). Meurman (1847).
Avledn.: missvyrdeligen, adv. [jfr fsv. misvyrdheliker, vanvördig] (†) vanvördigt, föraktfullt. KOF II. 1: 390 (1659). —
-VÖRDNAD l. -VYRDNAT, r. l. m., l. -VYRDNA, f. (-vyrdna 1655—1659 (: misswyrdno, oblik form). -vyrdnat 1682—1690. -vördnad 1738—1828. -vördnat 1699) (†) missaktning (som visas ngn l. ngt), vanvördnad. Laurelius RelSp. 36 (1655). Consistorio till skimpf och misswyrdnat. VDAkt. 1692, nr 116 (1690). 2SAH 13: 163 (1828; efter handl. fr. 1793). —
-YNNEST. (-ynnest 1671—1690. -ynst 1626) (†) ovänlig sinnesstämning (mot ngn); missunnsamhet; jfr missunst (se missunna avledn.). En blind affwund och miszynst. Schroderus Liv. 671 (1626). Beder iagh therföre .. at min remansio hemma icke drager migh någon misÿnnest .. vppå. VDAkt. 1671, nr 186. FörarbSvLag 1: 265 (1690). —
-ÅR. [jfr t. missjahr] (†) missväxtår. Stiernman Riksd. 1072 (1644). Stiernstolpe DQ 1: 133 (1818). —
-ÖDE, n. olyckligt öde, olycksöde; numera särsk.: olycklig l. förtretlig l. förarglig händelse varför ngn l. ngt varit utsatt, olycka; jfr kalamitet, malör. Råka ut för ett missöde. Dalin Arg. 2: 249 (1734, 1754). Hvad är likväl .. mera vanligt, än att höra lifvet ömsevis betraktas som den yppersta skänk och som ett missöde? 2SAH 3: 59 (1802). Ack! en olycka kommer alldrig ensam. Är man en gång eländig, då knyter sig missöde vid missöde. Bergstedt Vikr. 62 (1846). Vid dopet skedde ett litet missöde. Söderberg AllvLek. 181 (1912). Hallström Händ. 220 (1927). jfr järnvägs-, tåg-missöde.
Spoiler title
Spoiler content