publicerad: 1944
MISTA mis3ta2, v. -er (OPetri Tb. 29 (1524; uppl. 1929: mist[er]), Mat. 5: 13 (NT 1526) osv.), miste (OPetri Tb. 56 (1525; uppl. 1929) osv.), mist (G1R 1: 124 (1523) osv.), mist (Schultze Ordb. 3112 (c. 1755) osv.), äv. (i sht vard.) -ade (RA I. 1: 462 (1546: mistar), Stiernhielm Cup. 12 (1649, 1668: mistat) osv.). Anm. Enl. vissa grammatiska o. lexikaliska arbeten, t. ex. Schiller SvSpr. 113 (1855), Linder Regl. 135 (1886) m. fl., användes i pr. ind. sg. uteslutande l. åtm. oftast -er, men i ipf. osv. däremot både miste, mist o. -ade, -at, -ad. vbalsbst. -AN (†, Hamarinus Wolff C 1 a (1649: bortmistan), Runius (SVS) 1: 311 (1713)), -ANDE, -ELSE (†, Phrygius HimLif. 96 (1615: bortmistelse), Lind 1: 1622 (1749: bortmistelse)), -ING (se avledn.), -NAD (†, Schultze Ordb. 3112 (c. 1755)), -NING (se avledn.).
Ordformer
(mist- 1521 osv. mysth- 1534. mest(h), sup. 1563—1570)
Etymologi
[fsv. mista (ipf. miste); jfr d. miste; ombildat (efter ipf. o. p. pf.) av en motsvarighet till sv. dial. (Gotl.) mis(s)a, slå fel, minskas, isl. missa, förlora m. m., motsv. mnt. o. t. missen, feng. missan, eng. miss (se MISSA, v.). — Jfr MISTE]
1) förlora (ngt som man äger), gå förlustig (ngt). Mista kappan, förr äv. prästen, se KAPPA, sbst.1 1 b α slutet, PRÄST. G1R 1: 124 (1523). Then sin Frijheet miszbrukar, är wärd at mista henne. Schroderus Waldt 79 (1616). Man kan intet skönia hwad gott är, förr än dhet är mist. Grubb 506 (1665). Viger Prest them, som ächtenskap ej bygga måge; vare vigsel ogild, och miste han sitt Prestaembete. GB 2: 12 (Lag 1734). (Banken) miste krediten (under hattarnas styrelse). Odhner Lb. 280 (1869). Ersättning för mistade löneförmåner under hans tjänstledighet. Upsala(A) 1915, nr 287 A, s. 3. — särsk.
a) med avs. på kroppsdel l. kropps- l. själsfunktion l. livet. Mista hörseln, synen, sansen, balansen. Mista liiff godz limmar eller æra. G1R 1: 1 (1521). Albrect van buschen (leddes) wt wpa malmen, och miste houudet (dvs. halshöggs). OPetri Tb. 56 (1525; uppl. 1929). Änteligen sågo vij en Mann komma, som lopp så at han snart mist andan. Ehrenadler Tel. 117 (1723). När ett barn mistar sina mjölktänder och skall få nya, så (osv.). Uppl. 2: 367 (1908). särsk.
α) i uttr. mista mjölken, om ko: upphöra att lämna mjölk. VDP 1661, s. 400. Wigström Folkd. 2: 134 (1881).
β) (vard.) oeg., i uttr. mista öronen, huvudet, förlora hörseln, bli döv resp. förlora besinningen, ”tappa huvudet”; jfr HUVUD 2 b. Fältskärn .. lät oss husera så att gammalt och klokt folk miste öronen. Topelius Fält. 1: 1 (1853).
γ) med avs. på känsla, mening o. d. Mista lusten, aptiten. Thet hierta må brista, som wiste huad glädie adam miste. SvOrds. C 6 b (1604). När .. (alkemisterna) til thet sidsta mista alt theras hopp (att göra guld). Forsius Fosz 425 (1621). Sturzen-Becker 5: 98 (1844, 1862).
δ) (†) refl., i uttr. mista sig själv, förlora fattningen l. besinningen, bli utom sig. TRudeen Vitt. 176 (1702). Kolmodin QvSp. 1: 501 (1732).
b) med avs. på person: förlora (ngn), i sht gm döden; äv. i fråga om förlust i fält; äv.: förlora (ngns) vänskap l. sällskap o. d. Syr. 27: 18 (öv. 1536). The Swenske hade aff theres häär mist tolfftusend folk. OPetri Kr. 27 (c. 1540). Jorden, tyvärr! är af qvinnor full, / miste du en stå dig tusen åter. Tegnér (WB) 5: 118 (1820). I slutet af 1843 miste jag min mor. De Geer Minn. 1: 71 (1892). särsk. (†) i uttr. mistas åt ngn, dö från ngn. PolitVis. 256 (1628).
c) bli av med (ngt) på obekant sätt, så att man icke vet var det finns; i sht med avs. på mindre föremål: tappa, förlora. Nogith lærweth, som hustrv Barebraa mysthe. JönkTb. 127 (1534). I trängseln miste jag min näsduk. Nordforss (1805).
d) (†) förlora (ngn l. ngt) ur sikte; förlora spåret av (ngn l. ngt); äv. i uttr. mista ngt ur ögonsiktet. En dreng folgde honom (dvs. E. XIV) effter / En helan dagh och twå Nätter, / Och miste honom moth sin wilie. Hund E14 431 (1605). Roman Holbg 153 (1746).
e) (†) utan obj.: göra l. lida förlust, förlora; bli lidande; bli utan; äv. i uttr. mista i ngt, lida avbräck i ngt. Sznar Får och sznoper far mista. G1R 10: 179 (1535); jfr 2. Iagh mister ofta förskräklig på alt dätt iagh säliger. (Stenbock o.) Oxenstierna Brefv. 1: 242 (1700). (Någonting) hvarigenom Kronan kunde komma at mista uti sin tilbörliga inkomst. Bergv. 2: 666 (1754). En Ängel, en Seraph, en Gud skulle mista i sin aktning den stund de tilläto at man såg dem i synen. Kellgren 3: 216 (1793).
2) närmande sig l. övergående i bet.: umbära l. undvara (ngn l. ngt); vara av med; (få) vara utan; numera nästan bl. (vard.) i sådana uttr. som det kan jag (man osv.) både ha och mista, både äga o. undvara (utan saknad); förr äv. i pass. G1R 26: 822 (1556). Här (på riddarhuset) handlas Riksens saker per discursus, them en klook man illa kan mista. RARP 4: 574 (1651). Kan tu mista tin bok någon tid. Lind (1749). Luft, eld, vatn åkk bröd kan ingen mista. Schultze Ordb. 3112 (c. 1755). Jag kan ej mista honom. Sundén (1887). Auerbach (1911). — särsk.
a) (†) i p. pr. med passiv bet.: som kan undvaras, umbärlig. Wi sielfwe hålle Tobaket för en onödig och heelt mistande pertzel. Stiernman Com. 2: 708 (1653). jfr OMISTANDE.
3) (†) med avs. på ngt skadligt l. besvärande l. icke önskvärt o. d.: bli befriad från (ngt), bli kvitt (ngt), bli av med (ngt). Peringskiöld Hkr. 1: 358 (1697). (Hästen) miste en hel hop små ovanor, som det nyss (gm dålig behandling) hade fådt. Dalin Vitt. II. 6: 107 (1740). Mista sin hosta. Meurman (1847).
4) (†) göra sig av med (gm försäljning o. d.), sälja, försälja, avyttra (ngt). Dalin Arg. 1: 155 (1733, 1754).
5) (†) refl. o. dep.: minskas, avtaga; lida avbräck. (Man) spörier, hurusom Diur j Skogerne .. mistas och minskas. RARP 3: 323 (1643). Memphis, den gamla hufvudstaden, tog af och miste sig, då Alexandria vardt bygdt och tog till. Eneman Resa 1: 174 (1712).
6) gå miste om (ngt som man borde l. gärna skulle vilja komma i besittning av o. d.). Han skal ingelunda mista sin lön. Mark. 9: 41 (NT 1526). Dhen som sofwer dhet röda aff Solen, han mister och dhet feeta aff Kålen. Grubb 755 (1665). Att mista efterrätten var också ett straff (för ngn förseelse). De Geer Minn. 1: 10 (1892). — särsk.
a) (†) i nekad sats med att o. inf.: (icke) undgå att göra ngt o. d. (Fågeln) flög merendels i stora troppar, och slog så ned i gräset, at man icke kunde se den, ehuru man ändå aldrig, för dess myckenhet skul, kunde mista, at i et skott skjuta flere. Thunberg Resa 1: 347 (1788).
b) (†) med avs. på person: icke finna (en person som man väntat att se), sakna; jfr 2. Ehuruväl hans majestät frågar continuerligen efter dem, han mister (bland riddarhusmedlemmarna). Ekeblad Bref 1: 388 (1655).
c) (†) med obj. betecknande önskan: icke få (en önskan) uppfylld. Skull' jag all timlig önskan mista, / Kan detta upsåt altid gro, / At (osv.). Nordenflycht QT 1744, s. 24.
Särsk. förb.: MISTA BORT. (†) till 1. OxBr. 12: 525 (1621). Nordenflycht QT 1748—50, s. 43. jfr bortmista. särsk.
b) till 1 b. G1R 2: 99 (1525). Efter olyckan för mig hafwer warit så stor, at iag .. mist bort mina Saliga Föräldrar. VDAkt. 1749, nr 98.
c) till 1 c. Lallerstedt Dygdel. 93 (1746). särsk. med avs. på person; jfr mista, v. 1 d, 6 b. Kolmodin QvSp. 2: 41 (1750). —
MISTA IFRÅN SIG. (†)
1) till 1 b: skiljas från (ngn). Jag beklagar henne att hon har mist sin käraste ifrån sig. Crusenstolpe Tess. 1: 175 (i handl. fr. 1687).
Avledn.: MISTA, sbst., se d. o. —
MISTING l. MISTINGE, sbst.1, m.||(ig.). (-ing 1716—1769. -inge c. 1755) [fsv. mistinge, adj., förlustig] (†) till 1, 6: person som förlorar l. förlorat ngt, person som är l. blir lottlös. Swedberg Cat. 336 (1709). Ihre (1769). —
MISTING l. MISTINGE, sbst.2, r. l. m. l. f. (-ing 1685. -inge 1712) (†) till 1: förlust. Spegel GW Fff 1 b (1685). Dens. (1712). —
MISTLIG, adj.2 (-lig 1730 osv. -elig 1579—1837) (numera knappast br.) till 2: som man utan större avsaknad kan undvara, umbärlig. HSH 36: 183 (1579). Man bör .. (vid anläggning av fiskdammar) se på att stället är mistligt för åker och äng. UpprFiskaren 91 (1847). Östergren (1932). jfr omistlig. särsk. (†) i förb. med prep. från. (Det) är nödigt at afgiöras, huru vida Byringe ock Lindholmen .. äro mistelige eller intet ifrån Cronan. 2RARP 2: 379 (1723). Arnell Stadsl. 535 (1730). —
MISTNING, r. l. f.
1) (i skriftspr., numera föga br.; se dock a) till 1, 6: förhållande(t) att ngn mister ngt l. att ngt förloras; förr äv. konkretare: förlust; ofta i uttr. mistning av ngt. HC11H 6: 8 (c. 1700). Then mistning, som någon tilfogas, bör tilräknas then, som ther til varit vållande. Nehrman PrCiv. 326 (1732). Svipdager (blev) frälst ur fahran med mistning af sit ena öga. Dalin Hist. 1: 383 (1747). Kronans mistning är hvar enskilds skada. PH 5: 3583 (1753). Mistningen af idealer .. är icke endast smärtsam. Rydberg Varia 342 (1894). särsk.
a) (i fackspr., fullt br.) i uttr. mistning av ämbete l. tjänst o. d., om straff för ämbetsman o. d. för förseelse i tjänsten; jfr suspension. FörslTjReglArm. 1885, 1: 176. Hildebrand Statsförf. 648 (1896). SvD(A) 1930, nr 253, s. 5.
b) (numera bl. i juridiskt spr.) i uttr. vara (förr äv. stå l. sitta) i mistning av ngt resp. gå (förr äv. komma l. råka l. bliva l. stanna) i mistning av ngt, ha förlorat ngt resp. förlora ngt, gå miste om ngt; förr äv. enbart vara osv. i mistning (äv. mistningen), ha lidit resp. lida förlust. Ingen wil i mistningen gå, / Fordeel hwar och en sökia må. Forsius Fosz 215 (1621). Den som i mistningen sitter (bör) een gång till den rätt förhulpen blif(v)a, som han kan wara berättigad til. VDAkt. 1709, nr 275. (Att) komma i mistning af penningar. Dalin Arg. 1: 7 (1732, 1754). Lottagarena äga den förmån at de icke behöfva sittia någon tjd förut i mistning af sine penninger. VDAkt. 1737, nr 256. På det att Kyrkan ei längre må stå i mistning af sine penningar. Johansson Noraskog 1: 287 (i handl. fr. 1763). (Föreningen) som till följd av Eders Kungl. Maj:ts .. beslut kommer att från och med den 1 oktober 1918 gå i mistning av den utställningslokal, som (osv.). SvAllmKonstFÅrsb. 1918, s. 13. SFS 1920, s. 1152 (: var i mistning av sin rätt).
c) (†) i uttr. sätta l. kasta ngn l. sig i mistning, åsamka ngn l. sig förlust, sätta ngn l. sig i mistning av ngt, åstadkomma att ngn l. man själv förlorar ngt. (Den livdömdes) domares upsåt (hade aldrig) kunnat vara, at han, jemte förlust af de nemde timmeliga förmåner äfven skulle sättas i mistning af de eviga. HSH 3: 257 (1747). Jag (förklarar) mig ingalunda emot det nya (jordbruks-)systemet, blott man .. ej genom förhastade tilltag kastar sig sjelf, om ej hela Riket, i olycka och mistning. EconA 1807, febr. s. 96. Schartau UtkPred. 414 (1814).
d) (numera knappast br.) med genitivbestämning: förlust av ngt. Att jcke alla saker äro geldz mistning werde. G1R 7: 51 (1530); jfr a. Lagus Kellgren 338 (1884).
e) (numera knappast br.) i pl., konkretare. Kurck Lefn. 129 (1705). Mistningar ha de dock lidit många. Ekholm SvL 148 (1926).
f) (†) i uttr. mistning i ngt, övergående i bet.: minskning. SkråOrdn. 1720, s. A 3 b. Botin Hem. 2: 22 (1756).
2) (†) till 2: i uttr. mistning av l. på l. å ngt, avsaknad, brist. VDAkt. 1760, nr 545. Det anstår ej at äga snille / Om ej i mistning utaf börd. Kellgren (SVS) 2: 184 (1783). Professorerna (vid Åbo akademi) .. voro årligen i ganska stor mistning på sit nödvändiga underhåll. Porthan 5: 415 (1799).
Spoiler title
Spoiler content