MITRA mi4tra, äv. 32, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(mitra 1862—1926. mittra 1874—1906)
Etymologi
[av fr. mitre, avsats på kniv; eg. bildl. anv. av MITRA, sbst.1]
1) (i fackspr.) på bordskniv l. bordsgaffel: upphöjd kant mellan bladet o. skaftet; äv., på bordskniv osv. med blad o. tånge gjorda i ett stycke av plåt o. skaftet bestående av tvenne på ömse sidor om tången fästa träskivor: vardera av de båda brickor som sammanhålla träskivorna som bilda skaftet o. förena detta med knivbladet. Eneberg Karmarsch 2: 649(1862). 3UB 5: 297(1926).
2) (†) på sax, om det flata mittpartiet, där vridningspunkten är belägen. Eneberg Karmarsch 2: 654(1862).
