SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1945  
MJUNA mjɯ3na2, r. l. f.; best. -an; pl. (om olika slag av mjuna) -or.
Etymologi
[sv. dial. (Ångermanl.) mjuna; utvidgning av sv. dial. mjun, möjl. av ett germ. meuna, till en ieur. rot mēw, krossa, finfördela, i avljudsförh. till MO]
(i Norrl.; jfr slutet) mylla l. lera blandad med stoftfin sand, sandblandad o. mjölig jord, mjäla, ”mjöla”. Hülphers Norrl. 4: 277 (1779). Mjuna på lerbotten anses såsom den bästa åkerjorden. Höjer Sv. 3: 103 (1882). LAHT 1903, s. 250. — jfr LER-MJUNA. — särsk. (numera knappast br.) geol. o. lant. (av A. Atterberg föreslagen) benämning på mineraljord med kornstorleken övervägande 0,02—0,002 mm, mjäla, stoftsand, mineralslam, lättlera. LAHT 1903, s. 232. SFS 1927, s. 1002. jfr AJanzén i ANF 58: 18 ff. (1944). jfr SAND-MJUNA.
Ssgr (numera knappast br.) geol. o. lant.: MJUN-BILDNING. konkret. LAHT 1903, s. 221.
-JORD. Modin GTåsjö 128 (cit. fr. 1786).
-LÄTTLERA~020. LAHT 1912, s. 457.
Avledn.: MJUNIG, adj. (numera knappast br.) geol. o. lant. som består av l. liknar mjuna. De leriga och mjuniga moränmarkerna. Sernander LöfängBjärkSäb. 60 (1925).
Spoiler title
Spoiler content