SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1945  
MOCKA mok3a2, sbst.3, i vissa trakter MÅKA 3ka2, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(mock- (måkk- o. d.) 1712 osv. måk- c. 1755)
Etymologi
[jfr d. mokke, ävensom nor. mokdunge, gödselhög; till roten muk i fsv. -myk, n. (i ssgn nötamyk), sv. dial. mök, d. møg, isl. mykr l. myki, gödsel; möjl. i avljudsförhållande till MJUK]
mjuk, slemmig o. smetig orenlighet; numera vanl. om exkrement(hög) av ko(r), ”koruka”; äv.: dynga. Spegel 301 (1712; om nässlem). Jag sitter mycket hellre .. och säljer, än jag går och trälar i mockan (i ladugården) på detta vis. Almqvist Lad. 4 (1840). Stigen med de färska klövspåren och mockorna. Wester Reymont Bönd. 2: 25 (1924).
Spoiler title
Spoiler content