publicerad: 1945
MJUK mjɯ4k, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(miuck 1573—1664. mjuk (miuk, mivk) 1528 osv.)
Etymologi
[fsv. miuker, motsv. d. myg, isl. mjúkr; i avljudsförh. till förra leden i got. mukamodei, ödmjukhet, holl. muik, mjuk, o. MÖKA, göra mjuk; av oklart ursprung, men trol. med grundbet.: fuktig, blöt, o. i så fall besläktat med sv. dial. mök, gödsel, o. MOCKA, skotta gödsel]
1) som (relativt) lätt kan påvärkas av tryck, utan att falla i sär l. brista; särsk. dels: som (relativt) lätt ger efter för tryck på den punkt där detta ansättes, (lätt) bildbar l. formbar, plastisk (motsatt: hård), dels: som (relativt) lätt kan böjas l. tänjas, böjlig, smidig (motsatt: stel, styv); äv. i utvidgad anv., om konsistens o. d. Mjukt läder. En bok med mjuka pärmar. Mjuk borste, pänsel, med mjuka borst. Mjuka kragar, manschetter, smokingskjortor, icke stärkta. En mjuk filthatt. Mjuka gommen, den mjuka hjärnhinnan, se resp. huvudord. Mjuk som vax, äv. bildl. (jfr 2). Mjuk hov (i fackspr.), platt hov med mört horn (jfr BLÖT, adj. 1 f β). Miwk quist. VarRerV 56 (1538). Ärterne kokas först uti siövatten hel miuka och fullkokade. Warg 34 (1755). Färsk Granbarr, af yttersta mjukesta och sidsta skåttet på qvisten. PH 6: 4850 (1758). Mjukaste riset svider värst. Wensell Ordspr. 55 (1863). Till konsistensen äro samtliga spottkörtlar mjuka. Hylin Munn. 1: 42 (1930). — särsk.
a) om metall; särsk.: lättarbetad, (lätt) smidbar; seg, smidig, böjlig; äv. (metall.) om tack- l. gjutjärn: som har låg kolhalt l. vari kolhalten uppträder huvudsakligen i form av grafit o. som i brottet visar grå textur; motsatt: hård (se d. o. 1 c γ); förr äv. om stångjärn. Att .. blyet fast miukast är af alla Metaller. BlBergshV 18: 9 (1687). Allt det jern kallas mjukt, som töjes öfver 20 p. c. af längden innan det brister. JernkA 1827, s. 461. Åkerman Stångj. 150 (1839; om stångjärn). Engström Skeppsb. 160 (1889; om stål). SFS 1889, Bih. nr 63, s. 8. — jfr JÄMN-, SLAGG-MJUK.
b) om bröd, kaka o. d.: som beretts på sådant sätt att det på grund av ringa vattenförlust har en lös o. lucker konsistens (i motsats till hårt bröd, knäckebröd, tunnbröd, skorpor o. d.); äv.: som icke torkat o. därigm förlorat dylik konsistens; motsatt: hård. Mjuk pepparkaka, särsk. om kaka bakad i form. PH 1: 80 (1719). Uti Amiralitets-Bageriet tilvärkas tvenne sorter bröd, neml. 1:o. mjukt bröd eller Ankarstockar, .. och 2:o, torrt bröd. Därs. 6: 3665 (1755). Högstedt KokB 539 (1920).
c) med särskild tanke på det behagliga l. mer l. mindre dämpade intrycket vid beröring med l. tryck mot ngt som har en mjuk konsistens: len; ofta om levande varelse l. kroppsdel o. d., motsatt: sträv. Mjuka mattor. Kattens skinn är mjukt. Hennes hy är mjuk som sammet. Hon har mjuka, lena händer. Visb. 1: 78 (1573). Denna handen, hur varm och mjuk? Eurén Kotzebue Cora 51 (1794). Baby var näpen .. med .. sina mjuka, rosiga kinder. Wägner Norrt. 41 (1908). — jfr BOMULLS-, DUN-, KATT-, SAMMETS-, SILKES-, VADD-MJUK m. fl. — särsk.
α) om underlag varpå ngn l. ngt vilar l. faller; äv. i utvidgad anv., i sådana uttr. som ligga, sitta, falla mjukt o. d. Mjuk säng l. bädd, motsatt: hård. Stiernhielm Herc. 89 (1648, 1668). På blomstrens mjuka bädd hans ögon slutas till. Bellman Gell. 139 (1793). Tassen tog mjukt i mark. Hallström Than. 46 (1900); jfr 6. (Hon) gjorde det mjukt åt huvudet (för den sjuke). Sjödin StHjärt. 21 (1911). särsk. i bild. Then Salig döde Man haer ey Olyckor trutet, / Ey hafwer Han all tidh på miuka Roser sutet. Lucidor (SVS) 308 (1673).
β) i vissa oeg. anv.
α') om stöt. Hon (fick) en riktig stöt, när hon såg honom på perrongen, en mjuk stöt rakt i hjärtat. Siwertz Sel. 1: 136 (1920).
β') om vatten: som saknar l. endast i ringa mängd innehåller oorganiska ämnen, i sht kalk, o. som därför kan kännas mjuk l. len o. som lätt löddrar sig vid tillsats av tvål; motsatt: hård. Gadolin InlChem. 37 (1798). Mjukt vatten sparar tvättmedel. SDS 1943, nr 72, s. 1.
γ') om luft o. d. Bremer Sysk. 2: 103 (1848). Luften är ljum och mjuk. Forsslund Djur 164 (1900). särsk. (†) om väder l. klimat o. d.: mild, blid. (Jag fruktar) att en stort part aff wår booskap swelte snart j hiäl, hwar thenne Winter icke snart bliffwer miukere. G1R 16: 124 (1544). Miukt och lindrigt Winterwäder. Voigt Alm. 1669, s. 33.
d) med tanke på böjligheten hos ngt; särsk. i fråga om böjlighet i kroppen l. lemmarna l. lederna (hos människor l. djur). En mjuk stålklinga. Ehrenadler Tel. 839 (1723). Den Ormen (dvs. satan) hugger värst, när han sig miukast kröker. Kolmodin QvSp. 2: 591 (1750). Helomvändning under balancegång göres .. med mjuka (dvs. något böjda) knän. IGymnInf. 1872, s. 47. Gymnastiken gör lemmarna mjuka och smidiga. Schulthess (1885). — jfr KNÄ-, LED-MJUK. — särsk. i uttr. vara mjuk i ryggen, ha en mjuk rygg o. d., särsk. bildl.: vara benägen att krypa för högre uppsatta personer, vara inställsamt foglig l. undergiven l. överdrivet tjänstvillig o. d.; medgörlig, undfallande (jfr 2). Zweigbergk var ej på långt när så mjuk i ryggen som Fåhræus. Liljecrona RiksdKul. 130 (1840). En ung man med en ofantligt mjuk rygg och den slätaste min i verlden. Sturzen-Becker 2: 204 (1841, 1861). Hellström Malmros 52 (1931).
e) i vissa mer l. mindre oeg. anv.
α) om sjukdom, då den angripna vävnaden har mjuk konsistens. Den mjuka chancren är en lokal åkomma. Uhrström Hemläk. 61 (1879). Starren är .. (hos yngre personer) i regeln mjuk .., då någon egentlig kärna ej förefinnes före det 30:de året. Löwegren Ögonsj. 300 (1891).
β) kem. o. tekn. i uttr. mjuk paraffin, sekunda paraffin (med smältpunkt vid 30—45° C.), mjukparaffin. 2UB 7: 586 (1903).
γ) fys. om energistråle: som har liten genomträngningsförmåga; äv. om vakuumrör: som alstrar dylika strålar; motsatt: hård. KemT 1900, s. 153. SDS 1908, nr 106, s. 2.
g) konst. bildl., i uttr. ha l. måla med (en) mjuk pänsel, åstadkomma mjuka färger o. övergångar mellan färgerna; jfr 5 b δ. Sundén (1887).
2) eftergiven, foglig, medgörlig, spak; som icke far hårt l. våldsamt fram; skonsam, varsam; blid, vek, mild; äv.: inställsam, ”mjuk i ryggen” (se 1 d slutet); om person l. sinne o. d., äv. om sak. Them skal man predika laghen före, til thes the warda miwke och kenna (dvs. bekänna) theres brist. OPetri 1Post. 42 a (1528). Här medh kunne ui them görre miuke / Och theris stolzheet nider trÿckie. Holof. 25 (c. 1580). Smekracktigt miuker i måle. Verelius 260 (1681). Til at wijdare bekomma något godt, är .. (människan) så miuker, och kröker sig gierna. Rudbeck Atl. 2: 175 (1689). Ett mjukt och längtande sinne. Runeberg ESkr. 2: 312 (c. 1850). (Z. Topelius har) framträdt med tvänne samlingar mjuka och varma dikter. NF 4: 1333 (1881). (Hon var) så flickaktigt mjuk i sitt väsende, att hon intog alla. Edgren Kovalevsky 104 (1892). (Jungfrun) hade ett så mjukt och vänligt sätt både mot mig och med barnen. Söderberg Främl. 26 (1903). — jfr KRUS-, ÖD-MJUK. — särsk.
a) (i formen mjuker) (†) i sg. obest. i substantivisk anv. Då måste mjuker fram alt med diupt bugande kromsprång, / Dyrka den Damen med liuflige sööt-sokr-smickrande ordsätt. JRudhelius (1662) i 2Saml. 35: 219.
b) [eg. elliptiskt för uttr. jag är er (din) ödmjuka(ste) tjänare] i uttr. mjuka(ste) tjänare, eg. i hälsning l. avsked l. tilltal ss. uttryck för underdånighet l. ödmjukhet l. vördnad; numera nästan bl. arkaiserande l. skämts. i förtroligt tilltal. Åh! mjuka tjenare, min nådig fru! Hummel Fruarne 29 (1797). ”Farväl, herr grosshandlare!” ”Mjukatjenare, herr vice häradshöfding.” Blanche Tafl. 408 (1845). Mjukaste tjenare, hvad ser jag, fröknarna här? Sundbeck Elsa 118 (1897). Östergren (1932). — Anm. Vard. förekommer (i sht förr) ordet mjukis mjɯ4kis i samma bet. SöndN 1862, nr 37, s. 2. Jag bekanta ser och nickar: / Mjukis! Mjukis! allt i ett. Sehlstedt 4: 106 (1871). Mjukis på sej, nu kilar ja. Fyris 1897, nr 50, s. 2.
c) [eg. elliptiskt för uttr. tacka l. bedja (allra) ödmjukast] (ngt vard.) i sådana uttr. som tacka (allra) mjukast, förr äv. bedja mjukast (om ngt) o. d., ss. uttr. för ödmjuk l. vördsam l. uppriktig tacksägelse resp. bön l. anhållan. Tackar (allra) mjukast, äv. ironiskt, avböjande. Per bad mjukast om undseende. Strindberg SvÖ 2: 188 (1883). Nilsson Olymp. 23 (1923; ironiskt).
d) hippol. i uttr. mjuk hand, som håller l. för tömmarna varsamt o. med smidig handlov, så att den endast småningom ökar l. minskar bettets invärkan. Wrangel HbHästv. 484 (1885).
e) (†) i uttr. mjuka tömmar, icke allt för strama, slaka. Iagh lät them dragha itt lustigt ook, och gå medh miwka tömar. Hos. 11: 4 (Bib. 1541).
f) (†) i uttr. ha en mjuk pänna o. d., uttrycka sig i milda ordalag i skrift, skriva sansat o. utan att såra. Kolmodin QvSp. 1: 2 (1732).
g) (†) i fråga om åsikt, tro, lära o. d.: mild, icke hård l. sträng, försonlig. AAAngermannus FörsprKyrkiost. B 1 a (1587). Den läran (om trons kamp) må nu vara hård eller mjuk, sannfärdig är hon dock. Thomander 1: 62 (1829).
h) (numera bl. i högre stil) om yttrande, talesätt o. d.: vänlig, mild; förr äv.: icke frånstötande l. motbjudande. Itt miukt swar stillar wredhe, men itt hårdt ord kommer harm åstadh. Ordspr. 15: 1 (Bib. 1541; äv. i Bib. 1917). Skogekär Bärgbo Klag. C 2 b (c. 1632).
i) (†) om sjukdom: lindrig, icke häftig. Siukdomen (måste) antingen wika eller miukare warda (gm läkemedlen). PErici Musæus 2: 295 b (1582).
3) (numera mindre br.) som lätt tar intryck l. låter sig påvärkas. Menniskjans natur är så miuk, så smidig och så beqwäm at åtaga hwarjehanda Skapnad (att osv.). Block Progn. 137 (1708). Vi äre hårde och tröge til det goda, men mjuke och böjelige til det onda. Borg Luther 1: 323 (1753). Den mjuka åldern. Tenow Solidar 3: 175 (1907).
4) i utvidgad anv.: känslig (för tryck o. d.); särsk. hippol. i uttr. vara mjuk i munnen l. ha mjukt bett l. gå mjukt, om häst: vara känslig för bettet l. för ryttarens tygelhjälper, bibehålla en jämn, lätt o. mjuk förbindelse med ryttarens hand, vara lätt att styra, icke söka stöd på bettet; motsatt: hård. Hästen går mjukt på bettet. Ahlman (1872: mjukt bett). En och samma häst kan gå mjukt under en och hårdt under en annan ryttare. Wrangel HbHästv. 253 (1885).
5) oeg., i fråga om det sätt varpå ett smak-, syn- l. hörselintryck afficierar sinnesorganen samt i närstående anv.: icke skarp l. hård, mild; behaglig.
a) i fråga om smakintryck, förr äv. luktintryck: mild, len; motsatt: sträv, frän, stark, skarp. Bremer Dal. 225 (1845; om lukten av en nyplöjd åker). Glassen får (gm glassocker) .. en angenäm, fyllig och mjuk smak. Grafström Kond. 134 (1892).
b) i fråga om synintryck. — särsk.
α) om form, färgövergångar, dagrar o. d.: som kännetecknas av frihet från skarpa övergångar l. kontraster, som har förmedlande övergångar o. valörer, som flyter i vartannat. Den ena färgen går mjukt över i den andra. Topelius Fält. 1: 179 (1853). Offsettrycket utmärker sig .. genom sitt skarpa men samtidigt mjuka tryck. Kroon Reprodukt. 104 (1935). jfr DIM-MJUK.
β) fotogr. om fotografiskt negativ, fotografisk bild o. d.: som har bevarade halvtoner o. föga utpräglade kontraster mellan höga dagrar o. djupa skuggor; motsatt: hård. Ett öfverexponeradt negativ är mjukt. Nyblæus Fotogr. 158 (1874). Metolframkallaren ger gärna alltför ”mjuka” bilder. 2NF 18: 307 (1912).
γ) om kontur, linje o. d.: som icke har skarpa krökar l. kanter l. stela linjer; smidigt böjd l. välvd, avrundad, vågig, böljande. Ett mjukt kuperat landskap. Kjolen faller i mjuka veck. En mjukt slingrande bäck. Bremer NVerld. 1: 379 (1853). Söder .. (om norra Blekinge) utbreder sig den mjuka, leende, sakta kuperade mellanbygden. Höjer Sv. 2: 440 (1877). En mjuk, flott kalligrafi med nästan vällustiga svängar och krumelurer. Siwertz Sel. 2: 31 (1920). jfr BÖLJ(E)-, LINJE-MJUK.
δ) om färg(ton), sätt att måla o. d.: dämpad, len; äv.: varm o. djup; motsatt: gräll, hård, skarp. Måla med mjuk kolorit. Cederschiöld Riehl 2: 74 (1878). Ett par tunga, köttfärgade persiska gardiner, som .. stämde rummet i en mjukare ton. Strindberg Hafsb. 31 (1890).
ε) om ansiktsuttryck, blick o. d.: blid, vek, len. Bremer NVerld. 2: 243 (1853; om öga). Hallström Sagodr. 163 (1910: mjuka miner). Bakom den mjuka ytan fanns en fast personlighet. SvGeogrÅb. 1929, s. 213.
c) i fråga om hörselintryck, om ljud, röst, klangfärg, ord o. d.: som gör ett vekt l. melodiskt intryck, len, vek; mild, dämpad; avmätt. Rösten, på en gång mjuk och klangfull, smekte örat med välljudande tonfall. Crusenstolpe Mor. 2: 59 (1840). Trädens mjuka sus. Böök ResSv. 104 (1924). — särsk. språkv. dels (i äldre grammatiska arbeten) om de frikativa konsonanterna o. om tonande (explosiva) konsonanter i motsats till tonlösa, dels (i yngre grammatiska arbeten, numera dock endast i icke vetenskaplig framställning) om vokalerna e, i, y, ä, ö (framför vilka bokstäverna g o. k i regel uttalas ss. frikativor): len; motsatt: hård. B. Varder .. något miukare talat, än som P. Giese Sprachm. 1—3: 6 (1730). VetAH 1855—56, s. 69 (om vokaler). VerdS 368: 46 (1934; om vokal).
6) i fråga om rörelse: jämn, stötfri, avmätt, som afficierar känselorganen på ett behagligt, dämpat sätt; äv. i utvidgad anv., om föremål med sådan rörelse. Mjuk puls, se PULS. Maskinen har en mjuk gång. Vagnen är mjuk i gången. Den mjukt gungande vagnen. Bremer Grann. 2: 11 (1837). Den mjuka stråkföringen (på talharpa). Andersson Stråkh. 127 (1923). BVT 1928, nr 10, s. 3 (om hydrauliska bromsar).
7) (knappast br.) veter. o. hippol. om kotben hos häst o. nötkreatur: starkt lutad l. sänkt mot marken, varigm djurets gång blir ”mjuk”, sänkt, ”blöt” (jfr BLÖT, adj. 1 f α). LB V. 2: 169 (1909).
Ssgr (i allm. till 1): A: MJUK-BAGGE. entomol. skalbagge tillhörande familjerna Malacodermata l. Malacodermidæ l. Melyridæ l. Cantharidæ, som vanligen har mjuk kropp o. mjuka, läderartade täckvingar; vanl. i pl. 1Brehm III. 2: 23 (1876). 3NF 14: 152 (1931). —
(5 b δ) -BRUN. (mjuk- 1916 osv. mjukt- 1932) djupt l. varmt brun. Bokhultens mjukbruna nya färger. Månsson Rättf. 1: 57 (1916). —
(1 b) -BRÖD. mjukt bröd (i form av kakor, limpor o. d.); motsatt: hårdbröd, knäckebröd. Broman HelsB 261 (1747). (Hon) bullar upp både skorpor och mjukbröd. Dahllöf Sag. 2: 12 (1922).
Ssgr: mjukbröds-bageri.
-DEL. anat. om mjuk kroppsvävnad; vanl. i pl.; motsatt: ben, brosk o. d. Hygiea 1865, s. 110. Mjukdelarna kring tänderna. DN(A) 1929, nr 307, s. 8.
(1 c) -DÅN l. -DÅ, r. l. m. ((†) n. Nyman (: -dånet)). växten Galeopsis ladanum Lin. (som har mjukhåriga blad). Nyman VäxtNatH 1: 125 (1867). Lyttkens Växtn. 312 (1904). —
-FENIG. zool. som har mjukfenor; motsatt: taggfenig. Mjukfeniga fiskar, Malacopterygii l. Anacanthini. Marklin Illiger 238 (1818). SkandFisk. 1 (1836). Thorell Zool. 2: 253 (1861). —
-FENING, m. l. r. (numera föga br.) zool. mjukfenig fisk. Thorell Zool. 2: 275 (1861). SvUppslB (1934). —
(1 a) -GLÖDGA, -ning. metall. glödga (metall) så att den blir mjuk; vanligen i p. pf. Mjukglödgad ståltråd. JournManuf. 3: 100 (1833). —
(jfr 1 f) -GRUND, r. l. m. konst. visst grafiskt förfaringssätt (vid etsning) varigm man vid trycket erhåller en teckning med upphöjda, kornade, kritstrecksliknande linjer. Ett par landskap i mjukgrund. Tallberg ModKonstgraf. 112 (1920).
-HARTS. harts av mjuk konsistens, uppkommen gm lösning av hårdharts med flyktiga oljor; i sht i pl. ss. sammanfattande benämning på balsamerna; motsatt: hårdhartserna (de egentliga hartserna) o. slemhartserna (gummihartserna). Ahlberg FarmT 181 (1899). KemT 1903, s. 83. —
(1 c, d) -HÄNT, p. adj. (föga br.) som har mjuka, lena händer; äv. bildl.: varsam, förekommande, försynt. Verelius 175 (1681). Han är en konciliant man, vinnande, behaglig och mjukhänt, utan att vara mjukryggad. Spångberg DuktFolk 241 (1930). —
-KOKA, v., -ning. (mjuk- 1832 osv. mjukt- 1755) koka (ngt) så (mycket) att det blir mjukt; vanl. i p. pf. Warg 129 (1755). Sjöberg Singstock 10 (1832). —
(5 b γ) -LINIG l. -LINJIG. som har mjuka, vågiga linjer l. konturer. Bovallius CentrAm. 404 (1887). De mjukliniga .. kullarna. SvD 19/10 1924, Söndagsbil. s. 1. —
(1 a) -LOD. tekn. legering av tenn o. bly (använd vid lödning), tennlod, snällod. NoK 76: 177 (1927). —
(1 c) -LOSTA, r. l. f. gräset Bromus mollis Lin. (som är mjukhårigt), luddlosta. Ekendahl Begtrup Åkerbr. 361 (1805). —
(1 c) -LUDEN. (mjuk- 1865 osv. mjukt- 1932) bot. om växt l. växtdel: som har korta, mjuka hår. Gosselman BlekFl. 87 (1865). HbTrädg. 6: 207 (1876). —
(jfr 2) -LYNT, p. adj. (†) som har mjukt, vekt, blitt lynne; foglig; vekhjärtad. Hiärne 1Hdskr. 28 (c. 1715). —
(1 a) -LÖDNING. tekn. lödning med starkt tennhaltig, mjuk lödmetall, tennlödning, snabblödning. Ehrström Konsthantv. 56 (1924). —
(1 c) -NÄVA, äv. -NÄV. (-näva 1865 osv. -näv 1905) växten Geranium molle Lin. (som har långa, mjuka hår). Gosselman BlekFl. 74 (1865). Krok o. Almquist Fl. 1: 151 (1935). —
-OST, r. l. m. visst slags ost av mjuk konsistens; jfr smält-ost. 2UB 4: 353 (1899). GbgP 1944, nr 317, s. 10. —
(jfr 1 e β) -PARAFFIN. kem. o. tekn. sekunda paraffin. 2NF 34: Suppl. 863 (1923). —
(1 c) -PLISTER. växten Lamium amplexicaule Lin. (som är mjukhårig); förr äv. om mjukdån. Nyman HbBot. 279 (1858; om mjukdån). Andersson AfbildnVäxt. 1: 16 (1870; om L. amplexicaule). —
(1 c) -ROS, r. l. f. (i vissa trakter) växten Rosa mollis Sm. (som har mjukludna blad). Lyttkens Växtn. 764 (1910). —
-RUTTNAD, p. adj. ruttnad så att konsistensen blivit mjuk. Mjukruttnade stubbar. SkogsvT 1910, Fackupps. s. 257. —
(jfr 1 d slutet) -RYGGAD, p. adj. om person, bildl.: inställsam, foglig; krypande. Mjukryggade hofmän. Schück SvLitH 497 (1890). —
-SKALIG. som har mjukt skal. Wikforss 2: 972 (1804). Mjukskaliga ägg. Lönnberg RyggrDj. 3: 7 (1915). —
-STEKT, p. adj. kok. lindrigt stekt; motsatt: hårdstekt; äv. om ngt hårt: stekt så att det blivit mjukt. Sparris, som blifvit .. förvälld och mjukstekt med smör. Sjöberg Singstock 224 (1832). Ekberg Hvad äta? 191 (1899). —
-STRÅLE. zool. hos fisk: fenstråle som är ledad o. mjuk o. (i regel) kluven i spetsen; motsatt: taggstråle. 2NF 8: 411 (1907). —
-STÄRKT, p. adj. lindrigt stärkt, halvstärkt. Stärkkrage och mjukstärkt veck. Kjellin Troili 2: 240 (1917). —
-TAGGIG. försedd med mjuka taggar. Marklin Illiger 51 (1818). Mjuktaggiga fruktkapslar. Rosendahl Farm. 200 (1895). —
(1 (c)) -TISTEL. bot.
(1 c) -TOFSAD, p. adj. (†) försedd med mjuk(a) tofs(ar); i uttr. mjuktofsat ängsgräs, gräset Holcus lanatus Lin.; luddtåtel. Rudbeck CampElys. 1: 10 (1702). —
(1 (c)) -TÅTEL. bot. gräs av släktet Holcus Lin., i sht om arten H. mollis Lin. (lentåtel) l. H. lanatus Lin. (luddtåtel) (båda mjuka o. håriga). Torén Rebau o. Hochstetter 154 (1851; om släktet Holcus). Därs. 155 (om H. lanatus). Gosselman BlekFl. 17 (1865; om H. mollis). —
(1 c) -ULLIG. om djur, växt, tyg o. d.: försedd med mjuk ull l. ludd. NF 1: 89 (1875; om växtblad). Form 1934, Omsl. s. 60 (om får). —
(1 c β β') -VATTEN-BEREDARE, r. l. m. apparat varmed vatten göres mjukt (gm avlägsnande av kalk o. d.). SDS 1943, nr 72, s. 1. —
(1 c) -ÄRVE. (†) bot. växten Cerastium glomeratum Thuill. (som är försedd med mjuk ludd), knipparv. Neuman o. Ahlfvengren Fl. 542 (1901). —
-ÖRT. (†) växten Malachium aquaticum (Lin.) Fr. (som är mjuk, slank o. bräcklig), sprödarv. Nyman HbBot. 314 (1858).
B: MJUKT-BRUN, -KOKA, -LUDEN, se A.
Avledn.: MJUKA, se d. o. —
MJUKAKTIG, adj. (†) till 1: (ganska) mjuk. Benen .. syntes förvandlade til en mjukagtig lefverbrun Substans. SvMerc. 1: 109 (1755). —
MJUKHET, se d. o. —
MJUKLIGA, adv. [fsv. miuklika] (†) till 2: med mildhet. Föräldrar och hwsfäder (ha rätt), til at miukliga tuchta barn och hwsfolk. PErici Musæus 2: 324 a (1582). Ther til brukar .. (Gud) ock Laghen bådhe miukligha och skarpligha. Därs. 6: 33 a. Schultze Ordb. 3113 (c. 1755).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content