MOLEKYL mωl1eky4l l. mω1- l. mol1- l. må1-, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -er. Anm. I ä. tid förekommer äv. lat. pl. moleculæ. Berzelius Brev 8: 13(1805).
Ordformer
(-kul (-cul) 1811—1909. -kyl (-cyl) 1853 osv.)
Etymologi
[jfr t. molekül, eng. molecyle; av fr. molécule, av senlat. molecula, diminutiv till lat. moles, börda, massa, trol. besläktat med MÖDA]
fys. o. kem. benämning på den minsta del l. enhet (av ett ämne) som kan förekomma i fritt tillstånd l. vari ett ämne kan tänkas mekaniskt sönderdelat. VetAH 1811, s. 182. Vi förmå nu att direkt räkna och väga molekylerna. Svedberg ArbDek. 49(1915). Atomer av samma slag (äro) ofta .. förenade till molekyler. Därs. 50. — jfr GAS-,VATTEN-,ÄGGVITE-MOLEKYLm. fl. — särsk.
a) (i fackspr., †) i uttr. organisk l. animal molekyl, cell. Berzelius Kemi 6: 5(1830). Buffon, som förklarade infusionsdjuren för animala molekyler. Lamm Swedenbg 52(1915).
b) allmännare: ytterst liten partikel; jfr ATOM 2. Glaset sprang sönder i molekyler.
Ssgr (fys. o. kem.; jfr molekylar-o. molekylär-ssgr): MOLEKYL-FÖRENING. konkret: kemisk förening som uppkommer gm anlagring av mättade föreningar. 2NF(1913). —
-SPEKTRUM. bandspektrum; motsatt: atom- l. linjespektrum. 2NF 37: 580(1925). —
