MONOFYSIT mon1ofysi4t l. må1- l. mω1-, l. -nå- l. -nω-, m.||ig.; best. -en; pl. -er. Anm. Den lat.-gr. pl. monophysite förekommer hos Schroderus Os. 2: 51(1635).
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. monophysite, lat. monophysita; av gr. μονοφυσίτης, av μόνος, en, ensam, o. φύσις, natur (jfr FYSIK)]
kyrkohist. anhängare av den riktning inom den gamla kyrkan som i motsats till den i Chalkedon 451 fastställda läran om två naturer i Kristus' person hävdade en enda natur; vanl. i pl. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 347(1834). Hellerström Liturg. 82(1932).
