MONOKOTYLEDON mon1okoty1ledå4n l. må1- l. mω1-, l. -nå- l. -nω-, l. -kå- l. -kω-, l. -dω4n, sbst. r. l. m. l. f. o. adj.; ss. sbst. best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. monokotyledone, sbst., monokotyledon, adj., eng. monocotyledon, sbst., fr. monocotylédone, sbst. o. adj.; av nylat. monocotyledon, bildat av gr. μόνος, en, ensam, o. κοτυληδών, skålformig hålighet; se för övr. den etymologiska avdelningen till DIKOTYLEDON, sbst.]
bot.
I. sbst.: växt tillhörande den ena av de två stora huvudavdelningarna av gömfröiga växter, vilken utmärker sig därigm att dithörande växter ss. embryo ha endast ett hjärtblad. JernkA 1828, Bih. 1: 17. Fries Växtr. 125 (1884).
II. adj.: som har endast ett hjärtblad; som hör till l. är utmärkande för växter med endast ett hjärtblad. Monokotyledona växter. Fries Växtr. 214 (1884). NoK 73: 60 (1927).
