MORA mω3ra2, sbst.1, f.; best. -an; pl. -or. Anm. Sg. best. o. pl. äro i vissa ä. ex. snarast att hänföra till sg. mor (se MODER).
Etymologi
[uppkommet ur sg. best. moran o. pl. moror, som urspr. äro böjningsformer av MOR, sbst.1 (se MODER)]
1) (†) = MODER 1; i sg. best. o. pl. (jfr anm. ovan). VDAkt. 1674, nr 278. Tuij vahre de ledhe Giöllentörnerss döttrar och Gudh förlåtte moran, som dem så har upfött. KKD 7: 125(1706). Farar och Moror. Ehrensvärd Brev 1: 209(1791). Moran deras var sysselsatt med att borsta upp fars och deras röda helgdagsmössor till julen. Topelius Sommarsjö 1: 140(1897).
2) (i folkligt spr.) (äldre) husmoder, bondhustru; äv. allmännare: gammal (i sht gift) gumma (ur allmogeklassen). Mor Christina (dvs. klockarens hustru) var en innerligt förståndig och galant ”mora”. Carlén Fideik. 2: 56(1844). När inte husbond' och ”moran” voro i stugan, så kunde .. (drängen) hitta på alla slags spektakel. Benedictsson Ber. 106(1887). En gammal mora skyndade fram för att sticka till kronprinsessan en bukett. DN(A) 1934, nr 170, s. 1. Moran i gården. SvD(A) 1935, nr 231, s. 10.— jfr NÄMNDEMANS-MORA.
SAOB
