MORA må3ra2, äv. mω3-, sbst.2, r. l. f.; best. -an.
Etymologi
[av lat. mora, f., dröjsmål, tidslängd, trol. besläktat med memor, adj., ihågkommande (se MEMOAR)]
(numera bl. handel. o. jur.) (obehörigt l. rättsstridigt) dröjsmål (särsk. med betalning o. d.), uppskov. Detta Ståndet ähr uthi de tankar, det ingen mora skal wara (med att hålla riksdag). BorgRiksdP 175 (1676). Vara i mora .., (dvs.) dröja med betalningen. Jungberg (1873). Minnesskr1734Lag 2: 710 (1934).
Ssg: MORA-RÄNTA, r. l. f. handel. o. jur. ränta (på lån o. d.) som (enl. lag l. avtal) skall erläggas av gäldenär, då betalning icke fullgjorts i rätt tid; överränta, straffränta. Hernberg Rättsh. 299 (1922). SvBanklex. (1942).
SAOB
