SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1945  
MORAL mωra4l, r. l. m. l. f.; best. -en, äv. -n; pl. -er.
Ordformer
(-al 1635 (: moral skriffter), 1748 osv. -ale 17161756, 1782 (: Morale reglor))
Etymologi
[jfr t. moral, eng. moral, morale; av fr. morale, f., moral, m., substantiverade former av ffr. moral, adj., av lat. moralis, som rör sederna, avledn. av mos (gen. moris), sed (se MORES); i vissa fall (liksom ä. t. morale) möjl. direkt lån från lat. morale, n. — Jfr DEMORALISERA, IMMORALITET]
1) kvalitet hos uppförande l. karaktär ur sedlig synpunkt; egenskap(en) att vara sedlig, sedlighet; sammanfattningen av de beteenden som överensstämma med god sed; sammanfattningen av de etiska normer som gälla för en människa l. en grupp av människor; uppfattning l. medvetande om l. känsla av vad som (i visst fall) är riktigt ur sedlig synpunkt; förhållandet att handla på ett sedligt riktigt sätt l. förmåga l. vilja att handla så. Hög, låg, sträng, slapp moral. Höja moralen. Kristiden sänkte den allmänna moralen. Moralen har försämrats. Han har ingen moral, han är omoralisk. Han har varken religion eller moral. Lagerbring HistLit. 115 (1748). Det har sin svårighet at bringa dessa illsinnade til rätta, när ingen morale, ingen blygsel för andras åtlöje håller dem tilbaka. Oelreich 797 (1756). Politikens grundsattser äro andra än moralens. VexiöBl. 1826, nr 33, s. 3. Denna världens store (ha) ofta .. två moraler, en offentlig och en privat. Rydberg KultFörel. 2: 119 (1885). Blottad på all moral. De Geer Minn. 1: 132 (1892). Han (var) efter gällande moral oangriplig. Hallström Händ. 314 (1927). — jfr AFFÄRS-, ASKET-, FILISTER-, FÖRNUFTS-, GENI-, HERRE-, KVASI-, O-, PRIVAT-, SAMHÄLLS-, SEXUAL-, SLAV-, STATS-MORAL m. fl. — särsk.
a) [jfr motsv. anv. i eng.] med särskild tanke på sedlighet i sexuallivet. Sylwan ModPress. 89 (1906). Laura hade med ett blivit försiktig, välanständig, laddad med hänsyn och moral. Siwertz Sel. 1: 101 (1920). En .. kvinna med tvivelaktig moral. Ashton-Wolfe Spind. 177 (1930).
b) i uttr. predika, tillf. äv. tala moral, moralisera (se d. o. 2); hålla moralpredikan. Bremer Nina 99 (1835: talade moral). Scholander 2: 51 (1866).
2) [jfr motsv. anv. i t. o. eng. samt av fr. moral; jfr äv. DEMORALISERA 2] i fråga om trupp l. folk i krig: förmåga att hålla modet o. stridsviljan uppe l. att utstå påfrestningar o. lidanden. HelVärld. 1919, s. 17 (om förh. i Frankrike 1917). De oerhörda ryska förlusterna i striderna (1916) hade försvagat den ryska härens moral. Hildebrand Vogel-Jørgensen 1: 55 (1939). GHT 1941, nr 10, s. 3. — jfr STRIDS-MORAL.
3) [jfr senlat. Expositio in beatum Job seu moralium libri XXXV, titel på kommentar av Gregorius I till Jobs bok] (numera mindre br. utom i b) utläggning om hur man bör handla för att tillfredsställa sedelärans fordringar; sederegel; förr äv. dels: skrift l. skildring med moraliserande innebörd, dels övergående i bet.: tänkespråk, minnesvers, sentens. I början drogo mina Moraler på mig många Fruentimmers omildhet. Dalin Arg. 1: 186 (1733, 1754); jfr a. En torr Morale är minst anammelig af alla sanningar. Gjörwell BrBlÄ 9 (1754). SvMerc. 3: 1339 (1758; om tänkespråk). Säg mig, hur mår syster din? / Är hon ännu guvernantska, / Och moraler preglar in? CFDahlgren 2: 42 (1829). Sylwan (o. Bing) 1: 283 (1910). — särsk.
a) (numera knappast br.) förmaning, moralpredikan, moralkaka, tillrättavisning. (Cedercreutz) gaf mig en skarp moral, den jag trankilt afhörde utan att .. visa minsta timidité. Tersmeden Mem. 1: 73 (c. 1780). Dessa gossar, som han i smyg .. sökte opp, med fara att få moraler af sin mor. Wetterbergh Penning. 306 (1847). Strindberg RödaR 42 (1879). särsk. (†) bildl., om risbastu, örfil o. d. Jag .. gaf honom en moral öfver munnen, så att han föll ned ifrån en sten. Almqvist GMim. 1: 195 (1841). Topelius Fält. 1: 186 (1853).
b) (fullt br.) lärdom l. levnadsregel som kan utdragas ur en berättelse o. d., i sht ur en fabel; sedelärande innebörd; sens moral. GFGyllenborg Vitt. 2: 35 (1795). Moralen i en fabel. Weste (1807). Det är hela historien, som har till moral, att i en god gerning bor evig glädje. Gustafsson Sag. 1: 48 (1874). Schück AllmLittH 4: 276 (1922). jfr: Morale, (dvs.) lärdom. Swedberg Schibb. 285 (1716). särsk. (†) i uttr. hämta en moral ur l. av ngt, draga moralisk lärdom av ngt. Weste (1807). Meurman (1847).
4) (numera knappast br.) lära(n) l. vetenskap(en) om det sedliga, sedelära, etik; med ngt växlande uppfattning i olika filosofiska system; jfr MORAL-FILOSOFI, -TEOLOGI 2. Rydén Pontoppidan 157 (1766). Moralen eller Sedoläran är en vetenskap om hvad människan bör göra och låta, för at ärnå den lycksalighet, som är öfverensstämmande med hennes natur. Boëthius Sedol. 1 (1782). Uti Moralen kom han (dvs. Dumbom) fram / Med den besynnerliga lära: / At det som gör hvar menskjas skam / Kan aldrig göra någons ära. Kellgren (SVS) 2: 326 (1790). (Professor i) Dogmatik o. moral (vid Hfors universitet). FinlStatskal. 1931, s. 202 (uppl. 1933: etik). — jfr FÖRNUFTS-MORAL.
Ssgr (i allm. till 1): MORAL-BEGREPP. i den (gängse) moraliska uppfattningen ingående begrepp, etiskt begrepp. AB 1899, nr 260, s. 4.
-BUD. bud (se d. o. 2) rörande människornas vandel; sederegel. Leopold 3: 368 (1801, 1816). I den praktiska verkligheten kringgås också av buddisterna moralbudet att aldrig döda. Thunberg Livsförrättn. 22 (1924).
-FILOSOF. [jfr t. moralphilosoph, eng. moral philosopher] (i fackspr.) filosof som behandlar etiska frågor; etiker (inom filosofien l. på filosofiens område). LittT 1795, s. 12. särsk. filos. i uttr. de skotska l. engelska moralfilosoferna, ss. beteckning för de under 1700-talet värksamma skotska (l. engelska) filosofer (Hutcheson, Hume, Ferguson m. fl.) som i etiken hävdade en (empirisk och) altruistisk åskådning. NF 19: 200 (1895).
-FILOSOFI. [jfr t. moralphilosophie, eng. moral philosophy, fr. philosophie morale, nylat. philosophia moralis] (i fackspr.) filosofisk etik; motsatt: moralteologi, teologisk etik; förr äv. allmännare, äv. innefattande rättsfilosofi; jfr moral 4. Boëthius Naturr. 8 (1799; om etik o. rättslära). Biberg 2: 3 (c. 1820). En från det religiösa lösgjord moralfilosofi har ingen användning för ordet synd. Aulén AllmTron 218 (1923).
-FILOSOFISK. [jfr t. moralphilosophisch] (i fackspr.) adj. till -filosofi (o. -filosof). Grubbe FilosOrdl. (c. 1845). JNordström (1924) hos Stiernhielm (SVS) II. 1: 255. —
-FÖRESKRIFT~002. etisk föreskrift, moralbud. Wulf Köppen 1: 733 (1799).
-GRUND, r. l. m. (numera föga br.) filos. moralisk (grund)princip. Tegnér FilosEstetSkr. 309 (1808). Grubbe FilosOrdl. (c. 1845).
(jfr 3 a) -KAKA, r. l. f. [jfr kaka, sbst. 1 e γ, mat, sbst.2 3 b β] (vard.) moralpredikan; tillrättavisning, uppsträckning, skrupens. Palmær Eldbr. 107 (1842). Prins Gustaf beredde sig motvilligt på en moralkaka af sin fruktade mentor. Topelius Fält. 4: 416 (1864).
-KATEKES. kort sammanfattning av elementerna i etiken; äv. övergående i bet.: (osjälvständigt tillägnad) inlärd läxa rörande moraliska frågor. Bergqvist o. Kjederqvist Ziegler 239 (1899). DN(A) 1930, nr 17, s. 20.
-KODEX. samling av etiska normer; rättesnöre för moralen. Rydberg FilosFörel. 4: 55 (1878).
-KÄNSLA. (numera föga br.) känsla av vad som är riktigt ur sedlig synpunkt, moralisk känsla; jfr moralisk 1 b. Leopold 3: 361 (1801, 1816). Söderhjelm Runebg 1: 426 (1904).
Ssg: moralkänslo-skola, r. l. f. (†) filos. om filosofisk-etisk riktning som bygger sin åskådning på den moraliska känslan. Atterbom PhilH 33 (1835).
-LAG, r. l. m. l. f.
1) samling av etiska normer; moralkodex; jfr moralisk 1 d α. Isogæus Segersk. 1333 (c. 1700). GHT 1936, nr 48, s. 3.
2) i sht filos. allmängiltig sats som utsäger hur människan bör handla; sedelag. (Kants) Moral-lag bjuder obetingadt .., och vi skole åtlyda densamma .. blott af plikt. Wulf Köppen 1: 64 (1799). (V. Rydberg) ger .. en vemodigt vred sidoblick åt dem, som vilja göra ”kampen för tillvaron” till morallag. Vetterlund StDikt. 136 (1896, 1901).
-LÄRA, r. l. f. sedelära, etik; jfr moral 4. LBÄ 25—26: 10 (1799).
(1 l. 4) -LÄRARE. lärare i etik, sedelärare. Wulf Köppen 1: 173 (1799).
(1, 4) -METAFYSIK. (†) filos. Leopold 4: 144 (c. 1820). Moral-metafysik, den filosofiska grundläggningen för Sedeläran. Grubbe FilosOrdl. (c. 1845).
-ORDNING. (†) filos. av sedelagen bestämd (l. åsyftad) världsordning. Leopold 4: 104 (c. 1820). Grubbe FilosOrdl. (c. 1845).
(jfr 3 a) -PANNKAKA. (†) = -kaka. Knorring Skizz. I. 2: 182 (1841). Dens. Förh. 1: 65 (1843).
(1, 3) -PREDIKAN. predikan l. (ofta ngt skämts., i utvidgad anv.) strafftal som framhäver de moraliska plikterna; stundom liktydigt med: moralkaka. Schulthess (1885). Han talade i två timmar och höll en ordentlig moralpredikan. Johnsson Essad Härligh. 68 (1930).
(1, 3) -PREDIKANT. person som predikar moral l. håller moralpredikningar. Phosph. 1810, s. 247. SvD(A) 1934, nr 315, s. 6.
(1, 3) -PREDIKNING. moralpredikan; i sht i pl. Hammarsköld SvVitt. 1: 305 (1818). GHT 1934, nr 80, s. 10.
-PRINCIP. i sht filos. grundval l. grundsats för moral; etisk (grund)princip; moralisk maxim; sederegel. LittT 1795, s. 52. NF 3: 407 (1879). Solidaritet, en moralprincip på gott och ont. SvD(A) 1933, nr 301, s. 11.
-RELIGION. religion i vilken etiken (i motsats till exempelvis kulten o. d.) är det centrala; jfr moralism. LittT 1797, s. 28. IllRelH 4 (1924).
-SATIR. [jfr fr. satire morale] litt.-hist. satir som vänder sig mot moraliska fel o. svagheter hos människorna o. som gärna anslår en moraliserande ton. AGSilverstolpe Skald. 2: 29 (1810). 1700-talets s. k. moralsatir, t. ex. hos G. F. Gyllenborg. Wrangel Dikten 168 (1912).
-SATS. sats som innehåller etiskt omdöme l. moralisk föreskrift. Leopold 4: 361 (c. 1820). De positiva moralsatser, hvilka enligt .. (Leo Tolstojs) åsikt utgöra själfva kärnan i kristendomen. OoB 1893, s. 570.
-SKRIFT. (numera bl. tillf.) moralisk skrift; sedelärande skrift. Stiernman Riksd. 928 (1635).
-SKRÄCK. rädsla för l. överdriven motvilja mot (att göra sig till talesman för) gängse moralisk uppfattning o. den sedlighet som den kräver. KyrkohÅ 1910, s. 81.
-STATISTIK. [jfr t. moralstatistik, fr. statistique morale] (i fackspr.) statistik som behandlar sådana samhälleliga företeelser (ss. skilsmässor, självmord, brottslighet o. d.) som avspegla det sedliga tillståndet hos befolkningen. Rydberg FilosFörel. 3: 14 (1878). 2NF 24: 110 (1916).
(4) -SYSTEM. (i fackspr.) (filosofiskt l. teologiskt) system som ger en framställning av sedeläran l. har denna till föremål; etiskt system. LittT 1795, s. 47.
-TEOLOG. teolog som behandlar etiska frågor; etiker (inom teologien l. på teologiens område); numera i sht om romersk-katolsk teolog. Thomas af Aquinum, den mest betydande Moral-Theologen bland Skolastikerne. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 2: 304 (1835). 3NF 4: 302 (1925).
-TEOLOGI. [jfr t. moraltheologie, eng. moral theology, fr. théologie morale, nylat. theologia moralis]
1) (†) teol. o. filos. teologi grundad på etik; jfr -religion. Lutteman Schulze KantCrit. 155 (1799). Grubbe FilosOrdl. (c. 1845).
2) (numera mindre br.) teologisk etik; motsatt: moralfilosofi, filosofisk etik; jfr moral 4. ConvLex. (1823). (Professor) i dogmatik o. moralteologi. SvStatskal. 1938, s. 682 (uppl. 1939: teologisk etik).
-VARELSE. (†) filos. Leopold 4: 30 (c. 1820). Moralvarelse, en varelse, som äger medvetande af en moralisk lag. Grubbe FilosOrdl. (c. 1845).
Spoiler title
Spoiler content