MORFEM morfe4m, äv. -ä4m, n.; best. -et; pl. = l. -er.
Etymologi
[av fr. morphême, ”osjälvständigt morfem”, bildat till gr. μορφή, form (jfr gr. μόρφασμα, det avbildade). — Jfr FONEM]
språkv. fonem med betydelse, dels sådant som taget för sig äger en specifik betydelse (självständigt morfem), dels sådant som endast i förening med ett annat äger sin specifika betydelse (osjälvständigt morfem); språkform; motsatt dels: fonem, dels: semem. ANoreen i NF 20: 1644 (1898). Ett osjälfständigt morfem eller ett s. k. affix. Dens. VS 7: 7 (1906). De själfständiga morfemerna (indelas) i två hufvudgrupper: ord och ordfogningar. Därs. 13.
