SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1945  
MOTTO mot3ω2 l. -o2, äv. 40, n. ((†) r. l. m. Atterbom Minn. 420 (1818), Wingård Minn. 6: 38 (1847)); best. -ot (ss. r. l. m. -on); pl. -on (Lysander Almqvist 277 (1878) osv.) ((†) = (Stiernstolpe DQ 3: 245 (1818)); -os Bremer Brev 1: 260 (1833)).
Ordformer
(mo- 1734 osv. må- 18181936)
Etymologi
[jfr t. o. eng. motto; av it. motto, tänkespråk, av senlat. muttum, mummel (varav fr. mot, ord). — Jfr BONMÅ, MOTETT]
devis l. sentens o. d. använd för olika ändamål; särsk.
a) devis, citat l. tänkespråk o. d. som sättes främst (före texten) i en bok l. ett kapitel l. ett musikstycke o. d. för att angiva dess tendens l. antyda dess innehåll. DA 1793, nr 23, s. 1. Jag (har) .. satt motto öfver hvarje kapitel (i romanen). Almqvist TreFr. 1: V (1842). HantvB I. 5: 160 (1937).
b) sentens l. devis som ngn har ss. valspråk l. ss. rättesnöre för sitt handlande. Ich-dien, Cron Printzens motto i England. Serenius Dd 3 b (1734). Wrangel TegnKärlekss. 23 (1916).
c) ord, uttryck l. sentens som användes (för identifikation) ss. signum på litterärt arbete, konstvärk l. byggnadsritning som inlämnas till bedömning vid tävlan med sluten namnsedel o. d. SP 1792, nr 39, s. 3. LD 1943, nr 92, s. 6.
Spoiler title
Spoiler content