MULTUM mul3tum2, sbst.2, n.
Etymologi
[jfr t. multum; av lat. multum, n. av multus, mången, mycken, till den ieur. roten mel, stark, stor. — Jfr MULTI-, MULTOSTAT]
(vard. o. skämts.)
1) (mera tillf.) varjehanda (ting), mångahanda, mångt o. mycket, litet av varje, allt möjligt. VexjöBl. 1845, nr 26, s. 2. Beredda hudar och skinn jemte annat multum. Öman Ungd. 158 (1889). (I kistan) finnes multum, gamla snusnäsdukar och strumpor, en spegelbit och en rakkniv med avbrutet skaft (m. m.). Dahllöf Sag. 2: 7 (1922).
