publicerad: 1945
MULÅSNA mɯ3l~å2sna, f. l. r.; best. -an; pl. -or (KlädkamRSthm 1650 Fransk., s. 207, osv.) ((†) -er KlädkamRSthm 1594 B, s. 61 b); förr äv. MULÅSNE, m. l. r.; best. -en; pl. -ar (Schroderus Os. 2: 739 (1635), RARP 4: 517 (1650)); förr äv. MULÄSLE- (i ssgn MULÄSLE-AKTARE).
Ordformer
(mul- (muhl-, muul-, mwl-) 1594 osv. mull- 1594—1694. -åsna c. 1635 osv. -åsne 1729—1764. -åssna (-sz-) 1650—1674. -åssne 1650. -äsle- 1594)
Etymologi
bastard av häst o. åsna, särsk. (i fackspr. numera alltid) av hingst o. åsnesto; i icke fackmässigt spr. stundom äv. om åsna av viss (storvuxen) ras; jfr MULA, sbst.1 KlädkamRSthm 1594 B, s. 61 b. Osbeck Resa 35 (1751, 1757). Nilsson Fauna 1: 328 (1820). Mulåsnan är bastard af hingst af häst och åsnesto, samt har .. hufvudsakligen moderdjurets storlek och växt, med undantag af .. (huvud, öron, länd och svans), i hvilka karakterer den liknar fadern. Lilljeborg Däggdj. 753 (1874). 3NF 20: 1342 (1934). — särsk. i jämförelse, med tanke på mulåsnans envishet o. d. Almqvist AMay 57 (1838). Envis som en gammal mulåsna. Essén Vap. 38 (1917).
-MJÖLK. Reitz Ät 48 (1917). —
-STO. —
Spoiler title
Spoiler content