publicerad: 1945
MUMLA mum3la2, v. -ade. vbalsbst. -AN (se avledn.), -ANDE, -ERI (se avledn.), -ING (mindre br., Cellarius 197 (1699), SvD(A) 1929, nr 282, s. 17); -ARE (tillf.), -ERSKA (se avledn.); jfr MUMMEL.
Ordformer
(moml- 1666. mumbl- 1526—1696. muml- (mumml-) 1541 osv.)
Etymologi
[fsv. mumbla, mumla, knota; jfr d. mumle; av mnt. mummelen (motsv. eng. mumble); av ljudhärmande urspr. — Jfr MURMLA]
1) om person: medelst talorganen frambringa en följd av mer l. mindre oartikulerade låga, dova ljud mellan tänderna l. med (nästan) slutna l. tämligen orörliga läppar; tala med grötig röst l. med (nästan) sluten mun; frambringa mer l. mindre oartikulerade ljud; brumma; muttra; äv. i uttr. mumla för (förr äv. hos l. vid) sig själv; förr äv. i sådana uttr. som mumla med sin mun l. sitt tal. OPetri Kr. 168 (c. 1540: widh sich sielff). Han går och mumlar medh sin Mundh. Brasck Apg. B 2 b (1648). Under Predijkan .. begynte bonden sittia mumla men inga ordh kunde höras. VDAkt. 1694, nr 1227. När som hon begiärer utaf mig penningar, så mumlar jag allenast mellan tänderna. Österling Ter. 2: 41 (1700). Schultze Ordb. 3168 (c. 1755: hos sig siälv). Hallström Händ. 8 (1927). — särsk.
a) med obj. betecknande det som framsäges: (med låg röst) yttra l. framsäga (ngt) med knappt märkbar artikulation (varvid det sagda blir mer l. mindre svårt att uppfatta); muttra (ngt); äv. i uttr. mumla om ngt, mumlande tala om ngt; mumla på ngt, mumlande framsäga ngt; äv. i uttr. mumla ngt för (förr äv. vid) sig själv. Joh. 7: 32 (NT 1526). Raimundius HistLiturg. 124 (1638: wid sig sielf). Hvad mumlar du der för dig sjelf? Björn DygdYngl. 51 (1794). Hvad ligger du och mumlar om? Hallström Sagodr. 76 (1910). (Popen stänkte) vatten över de kringstående, därunder oavbrutet mumlande på böner. Key-Åberg SerbArn. 56 (1916). Joe .. mumlar något som ej hörs. Bergman Patr. 30 (1928). jfr AVE-MUMLANDE.
b) (numera mindre br.) övergående i bet.: tala (brummande) i vredgad l. missnöjd ton, yttra sitt missnöje (över ngt); knorra, knota; ss. vbalsbst. -ing äv. konkretare. Tå en .. mumlar eller ock någhot annat sådant wredhes tekn giffuer ifrå sigh. LPetri Mandr. A 8 b (1562). Man .. seglade förbi Salomonerne. Besättningen mumlade och land råkades ej förr, än d. 7 Sept. Bergman Jordkl. 1: 129 (1773). Efter några mumlingar öfver betjentens försumlighet, som (osv.). De Geer Hjertkl. 45 (1841). (Filmen) mottogs med hörbara mumlingar. SvD(A) 1929, nr 282, s. 17.
2) (mindre br.) i allmännare anv. av 1, om djur l. sak: frambringa l. avge l. ljuda med (en tät följd av) dova (dånande l. brusande) ljud; dåna, mullra; äv. i p. pr. i adjektivisk anv.; ss. vbalsbst. -ing äv. konkretare, om dovt (dånande, mullrande) ljud. Creutz Vitt. 12 (1761). Björnens läte är ett slags mumling, som ofta åtföljes af tandgnisslan. Gravander Buffon 2: 191 (1806). Här började den första forsen att mumla och susa. Siwertz Låg. 99 (1932). jfr: En bäck utaf Christall / Uthföre backen tumlar, / Trängs mellan stenar fram ock för sig sielfwer mumlar. ÖB 5 (c. 1712); jfr 1. — särsk.
a) i fråga om lätet av vissa djur; numera bl. tillf., med anslutning till 1.
α) om björn: brumma. Balck Ridd. G 5 b (1599; om ett vilt djur som liknar en björn). Skogens björn, .. / .. (som) sin förqväfda harm i tålig mumling byter. JGOxenstierna 2: 55 (1796, 1806). Sundén (1887).
β) om nötkreatur: råma. GFGyllenborg Vitt. 1: 210 (1786, 1795). Kon följde oss sakta mumlande. Bremer Pres. 397 (1834).
b) (†) i fråga om ljudet från vissa instrument: bullra, skalla, dåna. Sorgpukor tumma, mumla och brumma. Bellman (BellmS) 2: 60 (1767, 1791). Därs. 1: 8 (c. 1770, 1790; om valthorn).
c) (i vitter stil) om (blåst i) skog l. träd: susa, dåna, brusa. Stormen mumlar / på afstånd uti tjocka skogen. Ling Styrbj. 87 (1824). Du skulle ännu vara så späd / och liten och rädd under mumlande fura, / att (osv.). Heidenstam Dikt. 35 (1895). Karlfeldt FridVis. 103 (1898; om skogen).
3) (numera mindre br.) i fråga om rykte; i sådana uttr. som ngt mumlas, ngt påstås enl. ryktet, ngt ryktas; det mumlas l. ryktet mumlar om ngt, ryktet går om ngt, det viskas om ngt. Petreius Beskr. 2: 176 (1614). Rycktet mumlade om ett förslag at snappa bort Hamborg. Nordberg C12 1: 57 (1740). Det mumlas om mordbrand. Almqvist Ekols. 1: 225 (1847). Mycket mumlades om denna sak (dvs. ett förfalskningsbrott). Wigström Folkd. 2: 363 (1881). Söderhjelm ItRenäss. 242 (1907).
Särsk. förb.: MUMLA FRAM10 4. till 1 a: mumlande framsäga (ngt). Swedberg Cat. 410 (1709). John mumlade fram några oförståeliga tacksägelser. Cavallin Stevenson Nichols. 117 (1897). jfr frammumla.
Avledn.: MUMLAN, r. l. f. [fsv. mumblan i bet. 2 (CodUps. C 20 1: 59)]
1) (†) till 1 b: knot, missnöje. Hos Folket .. (uppkom) en Mumlan och hemligit Missnöye. Malmborg Barclay 932 (1740). Dalin Vitt. II. 5: 28 (1742, 1755).
MUMLERSKA, f. (enst., †) till 1: kvinna som mumlar böneramsor, besvärjerska, signerska. SLaurentii Ridd. I 3 a (1622).
Spoiler title
Spoiler content