MUSA mɯ3sa2, äv. 40, f.; best. -an; pl. -er40.
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. muse; av lat. musa, av gr. μοῦσα, av omtvistat urspr. — Jfr MUSAGET, MUSEUM, MUSISK]
(i vitter stil) en var av de (nio) gudinnor som enl. den grekiska mytologien beskyddade de sköna konsterna o. vetenskaperna; i sht om skaldekonstens gudinna, sånggudinna, sångmö; äv. om (särsk. ss. personifikation av) ngn av de sköna konsterna, särsk. skaldekonsten, l. vetenskaperna l. om en diktares (musikers osv.) inspirationskälla l. konstnärliga skapande l. skaparförmåga o. d. De nio muserna. Skaldekonstens, historiens musa. Then sig icke gör till Musers Träl, / Han kan sit Sinne inte tämia. Stiernhielm Parn. 3: 7 (1651, 1668). Muserna (dvs. vetenskaperna) .. inquarterades til en början (i Köpenhamn) i et hvalf, på södra sidan i Vår Fru Kyrkan. SvMerc. 1764, s. 224. Vi, som städs af skalder gynnats, / (måste) en flicka äga, — kärlek är vår musa. Hedberg i VLitt. 3: 440 (1902). Episk lyrik i balladens form låg synnerligen väl till för Liliencrons musa. NoK 83: 141 (1927). Operettens glada musa, som höll på att bli husvill i Stockholm. SvD(A) 1932, nr 118, s. 3. Sättarna hos Berlings, som .. verkat så mycket i musernas tjänst. BerlingskBoktr. 1745—1945 148 (1945). — särsk. (ngt ålderdoml., stundom parodiskt) i uttr. musernas älskling l. son, om person som med framgång ägnar sig åt konst (l. vetenskap), (lyckad) poet, skald. Scherping Cober 2: 248 (1737). SP 1792, nr 47, s. 1. Tegnér (WB) 2: 175 (1814). Sundén (1887).
SAOB
