MUSISK mɯ4sisk, adj.; adv. -T.
1) (i fackspr. o. i vitter stil) som hör till l. har avseende på l. sammanhänger med l. är helgad åt muserna l. de sköna konsterna l. vetenskapen; som överensstämmer med muserna(s); särsk. i uttr. de musiska konsterna, om de sköna konsterna (i sht bildande konst o. musik) o. vetenskapen. Bagge Wendt 113 (1835). Rytmen (var) det utmärkande för de musiska konsterna: musik, poesi och orkestik. Valentin Musikh. 1: 50 (1900). Du får så gärna tänka systerligt, / blott dina ögon tappert hålla med / och dina läppar enligt musisk sed / ge nuet lov att sväva i en dikt. Österling Idyll. 58 (1917). De musiska tävlingarna i Dionysosteatern. 3SAH 44: 483 (1933).
2) (†) som hör till l. har avseende på l. sammanhänger med musik, musikalisk (se d. o. 1), musik-; särsk. i uttr. musiskt instrument, musikinstrument. Ett musiskt Instrument. Kellgren (1775) hos Hjertén Fabel 172. Jag har .. släpat ihop litet materialier, både poetiska och musiska. Wennerberg Bref 1: 271 (1850).
