SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1945  
MUTTA, v.; pr. sg. -ar.
Etymologi
[jfr nor. muta, gömma; av ovisst urspr.]
(†) eg. o. urspr.: gömma; spara; vara sparsam, snåla. Mongen muttar och lägger på kistebotn, och weet dogh lickwäl icke hwem thet effter hans död ärffua och bekomma skal. Schroderus Casm. 333 (1615). Aurivillius Cog. 23 (1693).
Spoiler title
Spoiler content