SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1945  
MYTINÄR, m.; pl. -s; äv. MYTINÄRER, m.
Ordformer
(mitenner 1633. myteners, pl. 1626. mytenärer, sg. 1643. mytiner 1683)
Etymologi
[jfr ä. fr. mutinier, eng. mutineer, ävensom t. meutenierer; till fr. mutin (se MYTIN, adj.)]
(†) myterist; upprorsmakare. OxBr. 10: 90 (1626). ÅngermDomb. 8/7 1643, fol. 210. LMil. 1: 255 (1683).
Spoiler title
Spoiler content