SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1945  
MYTMAKARE, m.
Ordformer
(mit- 1538. mit(h)e- 15561558. mut- 1671. mute- 1557. myet- 1634 (: myetmakerij). my(y)t- 1537c. 1755. myta- 1614. myte- 15541739. myter- 1602. mytti- 1658)
Etymologi
[av mnt. mutemaker, motsv. t. meutemacher; av ett icke anträffat mnt. mute, uppror, motsv. mnl. muyte, av ffr. mute (se MYTERI), o. mnt. maker (se MAKARE)]
(†) person som anstiftar uppror l. myteri l. ställer till oroligheter; upprorsmakare; äv.: person som från överhetens synpunkt anses opålitlig; krångelmakare. Någre mytmakere och forredere. G1R 11: 253 (1537). Han war en stor mytemakare, then ther vdi monge motte giordhe almoghen genwordighe och mottuillighe. HH XIII. 1: 96 (1563). Månger Mytamåkare förwiklar och förmörkar saakena, med sinom skrwffuadom Ordom, att Domaren offta icke weet hwilkin parten han skal tilfalla, eller affsäya Domen. PJGothus Pollio Fast. 180 (1614). Schultze Ordb. 2950 (c. 1755).
Avledn.: MYTMAKERI, n. (†) (anstiftande av) uppror l. myteri l. oroligheter. Adlersparre HSaml. 2: 4 (i handl. fr. 1562). BtÅboH I. 6: 201 (1634).
MYTMAKERSKA, f. (†) kvinna som anstiftar uppror l. oroligheter. Balck Ridd. F 2 b (1599).
Spoiler title
Spoiler content