MÅKARE må3kare2 l. MOKARE mω3kare2, r. l. m.; best. -en l. -n; pl. =.
Ordformer
(mocker 1796. mok- 1798—1929. måk- 1674—1917)
Etymologi
[jfr d. mukkert, d. dial. mokker, t. moker; av holl. moker; möjl. samhörigt med sv. dial. mocka, d. mokke, liten hög (av träck), t. mocke(n), klump; jfr MOCKA, v.1]
(i fackspr.) slägga l. grov hammare (med långt skaft) använd för bearbetning av sten l. järn o. d.; jfr KNOSTER;äv. om timmermansslägga l. (sjöt.) om järnslägga använd vid vissa tacklingsarbeten m. m. BoupptSthm 15/8 1674, Bil. Måkare (vid gråstensbrytning): är en stor stållagd slägga, med skarpa hörn, om 15 a 16 skålpunds tyngd. Rinman 2: 807(1789). Ekelöf Ordl.(1898). Timmermanssläggor, mokare, äro koniskt tillspetsade i ena ändan. BonnierKL 10: 1019(1927). — jfr KANT-, KLYV-,STEN-,TIMMERMANS-MÅKARE.
SAOB
