SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1945  
MÅLA 3la2, v.3 -ade, äv. (utom i vissa trakter numera bl. ngn gg i ipf., sup. l. p. pf.) -er, -te, -t, -t (pr. sg. akt. -ar Dalin (1853); -er Stiernman Com. 1: 285 (1577), Weste (1807); pass. -as Livin Kyrk. 9 (1781), Dalin (1853); -es Schmedeman Just. 431 (1665), VDAkt. 1689, nr 1131. — ipf. -ade VDAkt. 1666, nr 224, FoF 1915, s. 52; målde ÅngermDomb. 7/5 1644, fol. 8, Kolmodin QvSp. 1: 336 (1732); målte SkrGbgJub. 6: 222 (1590), Auerbach (1911). — sup. målat Dalin (1853); målett LReg. 35 (1602); måldh SkrGbgJub. 6: 28 (1587); målt Åhstrand Öl. 164 (1768), Auerbach (1911). — p. pf. målad G1R 10: 210 (1535), Dalin (1853); målt(h) G1R 28: 138 (1558), Auerbach (1911)). vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(mol- 1593 (: molth, p. pf.). mål- (måhl-) 1526 osv. måll- 15891636)
Etymologi
[sv. dial. måla; jfr d. maale; biform till MÄLA, v.1, uppkommen gm anslutning till MÅL, sbst.3]
(i folkligt spr. i vissa trakter) mäta, mäta upp. Upp. 21: 15 (NT 1526; Bib. 1917: mäta). Ner som drengen skulle måla spannemålen. SkrGbgJub. 6: 8 (1587). (Hon) ”målade” .. kon med en otvättad ullgarnstråd längs efter ryggen (för att bota sjukdomen). FoF 1915, s. 52. SvKulturb. 7—8: 307 (1931). — särsk. oeg., i uttr. måla bockskinn, namn på en lek varvid deltagarna, gm att kasta sig framstupa på golvet från en viss punkt (utan att flytta fötterna), tävla i att rita ett märke så långt fram på golvet som möjligt. FoF 1915, s. 195.
Särsk. förb. (†): MÅLA BORT. mäta (ngt) med falskt mått, så att en del av det som skall uppmätas går bort (o. stannar hos den som utför mätningen). RARP 10: 199 (1668). VDAkt. 1674, nr 210.
MÅLA IN. = inmåla, v.1 HSH 31: 390 (1662). Murbeck CatArb. 1: 473 (c. 1750).
MÅLA UPP. mäta upp. ÅngermDomb. 7/5 1644, fol. 8. Lundell (1893). jfr uppmåla.
MÅLA UT. mäta (ngt) vid utlämnandet. SkrGbgJub. 6: 199 (1590). Ett större (mått) att måhla in och ett mindre uth medh. HSH 31: 390 (1662). Lundell (1893).
Ssgr (jfr ssgr under mål, sbst.3): A: MÅL-BREV. (†) mätbrev (för fartyg). HC12H 4: 229 (1715). DA 1793, nr 244, s. 1.
-FJÄRDING. (i sht förr) fjärding (se d. o. 4) för uppmätning av torra l. våta varor. ÅngermDomb. 18/6 1632, fol. 61. Arwidsson Strömm. 60 (1913).
-HALVSPANN~02, äv. ~20. (förr) jfr -fjärding. BoupptSthm 28/9 1680.
-KÄRL, äv. -KÄRIL. (i sht i fackspr.) kärl (se d. o. 1) för mätning av varor efter volym; rymdmått. LReg. 409 (1662). SFS 1934, s. 729.
-SPANN, sbst.1 (sbst.2 se måle, sbst.1 ssgr). (förr) jfr -tunna. BoupptSthm 6/11 1658.
-STAV. (†) måttstock, måttsystem. Rudbeck Atl. 2: 373 (1689).
-STÅNG, sbst.2 (sbst.1 se mål, sbst.5 ssgr). (mål- 1636c. 1755. måle- 16401700) (†) (på visst sätt graderad) mätstång. ÅngermDomb. 21/5 1636, fol. 107. Schultze Ordb. 3018 (c. 1755).
-TUNNA, r. l. f. (mål- 1618 osv. måle- 15951680. måls- 1807) (förr) tunna (av vid olika tider o. på olika platser skiftande rymd) för mätning av varor efter volym; äv. ss. måttsenhet. GripshR 1595, s. 151. SFS 1855, nr 17, s. 1. jfr Heckscher SvEkonH 1: 668 (1936).
B (†): MÅLE-STÅNG, -TUNNA, se A.
C (†): MÅLNINGS-MAN; pl. -män. person som mäter upp jordlotter, lantmätare. ÅngermDomb. 2/12 1644, fol. 9.
D (†): MÅLS-TUNNA, se A.
Avledn.: MÅLARE, sbst.1, m. (sbst.2 se d. o.). [jfr d. maaler] (enst., †) person som mäter ngt, mätare. VDAkt. 1671, VisitProt. s. 187.
MÅLBAR, adj. (†) mätbar. JournSvL 1799, s. 133. Schulthess (1885).
Spoiler title
Spoiler content