publicerad: 1945
MÄLA, v.1 -er, -te, -t, -t l. -d (Am. 7: 7 (Bib. 1541: määld)). vbalsbst. -ING, -NING; jfr MÄLD, sbst.1
Etymologi
[fsv. mäla; jfr sv. dial. mäla, ä. d. mæle, isl. mæla; avledn. av MÅL, sbst.3 — Jfr MÅLA, v.3, MÄLING, sbst.2]
(†) mäta, mäta upp; äv. bildl. OPetri Tb. 69 (1525; uppl. 1929). Medh huad mått j mälen, ther skola andra mäla idher medh. Mark. 4: 24 (NT 1526). Han mälte sex mååt korn, och ladhe på henne. Rut 3: 15 (Bib. 1541; Bib. 1917: mätte .. upp). Man skulle .. hafwa opsicht huru spannmålen mähles. RARP 4: 553 (1651). VDAkt. 1699, nr 683. Möller (1790, 1807). — jfr JORD-MÄLNING, ävensom JORD-, LAND-MÄLING.
Ssgr (†): A: MÄL-STÅNG. (mäl- c. 1635—1755. mäle- 1541—c. 1755) [fsv. mäli stang] mätstång. Hes. 40: 3 (Bib. 1541). Schultze Ordb. 5059 (c. 1755). —
-TUNNA, f. (mäl- 1678. mäle- 1609) för användning vid mätning. GripshR 1609, s. 75. BoupptSthm 6/5 1678.
-STÅNG, se A. —
-TRÄ. Itt strokträ (dvs. strykträ), ther medh man affstryker rokan (dvs. rågen), mäleträ. Linc. Qqq 4 b (1640). —
-TUNNA, se A.
C [möjl. med anslutning till mäling, sbst.2]: MÄLINGS-STÅNG. mätstång (använd vid uppmätning av en mäling). Hagström Jemtl. 20 (1751). SKL 2: 857 (1848).
D: MÄLNINGS-MAN, m. [fsv. mälningsman (HdlHelgLekGille 3: 152)] person som mäter upp ngt. Schroderus Dict. 108 (c. 1635).
Spoiler title
Spoiler content