[sv. dial. månsing (Ihre DialLex.(1766)); från månsing (se 1) härstammande ord, sannol. bildat ss. vbalsbst. till ett i samma språk förekommande månsa, tala (månsing), av ovisst urspr.; jfr NysvSt. 1929, s. 200 f., Därs. 1937, s. 190 ff.]
1) (förr) av västgötska gårdfarihandlare använt hemligt språk, bestående dels av på olika sätt förvridna dialektord, dels av lånord från dansk o. tysk rotvälska l. från finskan, vilka inblandades i det för övrigt korrekta talet för att göra detta obegripligt för utomstående; jfr BORÅS-TYSKA,HÄKTESMAKARE-SPRÅK.Mellin Hångsdala 166(1812); jfr JournLTh. 1812, nr 285, s. 3. Västgötaknallarna och deras hemliga språk, månsing. NysvSt. 1929, s. 153 (rubrik).
2) benämning på det av månsing (i bet. 1) starkt influerade förbrytar- l. lösdrivarspråket i Sv., särsk. i Stockholm, l. på den del därav som icke är romani. Landsm. 1910, s. 80.NysvSt. 1937, s. 190.
