SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1945  
MÄRE 3re2 l. 3-, sbst.2, n.; best. -et; pl. -en.
Etymologi
[fsv. märe (i ssgn landa märe); se för övr. under LANDAMÄRE]
(i vitter stil, arkaiserande, föga br.) gränslinje, gräns. Schultze Ordb. 2915 (c. 1755). Strindberg SvÖ 2: 216 (1883). Högtid går in över landets mären. Karlfeldt FlBell. 61 (1918). — jfr LANDAMÄRE, RÅMÄRE.
Spoiler title
Spoiler content