SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1946  
NAFS naf4s, n.; best. -et; pl. =.
Ordformer
(förr äv. naffs)
Etymologi
[jfr nor. nafs; vbalsbst. till NAFSA, v.1]
nafsande; lätt o. hastigt bett. Benedictsson Folkl. 95 (1887). Att då och då få sig ett nafs (av en foxterrier). Cavallin Kipling Emir. 38 (1898). Lindblad Long DjurL 1: 36 (1918). — särsk. (ngt vard.) i jämförelser o. bildl.
a) i uttr. som beteckna att ngt sker hastigt o. utan svårigheter: i ett huj. För honom (som har bil) går det som ett nafs att komma hit. Rakningen gick i ett nafs. Almqvist Smar. 50 (1845). Att bli general före krigets slut, det skulle gå som ett naffs. HLilljebjörn Hågk. 1: 67 (1865). Hela lagret gick åt i ett nafs. Västerb. 1941, s. 176.
b) i nekande sats för att beteckna ngt ytterst obetydligt: (inte ett) dyft, ”jota”. (Han) gick sjelf och såg på lossningen (av kolen), utan att säga ett nafs förr'n boden ramlade. SöndN 1866, nr 43, s. 3.
Spoiler title
Spoiler content