NAFSA naf3sa2, v.1 -ade; äv. NAFSAS, v. dep. -ades. vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) (upprepade ggr) hastigt föra munnen mot ngn l. ngt i avsikt att (med läpparna l. tänderna) vidröra l. lätt bita ngn l. ngt; snappa l. hugga efter ngn l. ngt (jfr HUGGA, v.1 10); i sht i uttr. nafsa efter l. i l. på, stundom åt ngn l. ngt; stundom ss. dep.; nästan bl. om djur. Hunden nafsade efter mig, nafsade mig i benet. En narr .. låter det sanskyldiga köttstycket falla ur sin mun, och nafsar efter skuggan. Weise 1: 297 (1769; uppl. 1697: snappar). En häst som har den ovanan, att bitas på lek eller nafsas. Ehrengranat Ridsk. II. 2: 24 (1836). Geijerstam MPojk. 45 (1896: åt). Hon försökte klappa .. (tvillingarna): de nafsade efter fingrarna och försvunno. Bergman LBrenn. 82 (1928). (Sälungarna) nafsa och fräsa, om man försöker taga fatt dem. SvNat. 1934, s. 153. — särsk.
a) refl., om vissa djur (t. ex. hunden): lätt bita på ett kliande ställe (i pälsen). Under de båda vännernas soffa låg (hunden) Max och nafsade sig i pälsen med ett ideligt sugande. Öberg Makt. 1: 106 (1906).
2) (mindre br.) om djur: fasttaga o. rycka till sig (ngt) med munnen (för att förtära det); nappa till sig (ngt); ngn gg äv. i uttr. nafsa sig ngt. För att släcka sin törst brukar han (dvs. renen) nafsa snö under det han springer. Düben Lappl. 109 (1873). Hästen fick nafsa sig gräs vid vägkanten. Beskow Sag. 68 (1903). En pålle, som trälat och slitit för mig och nafsat socker ur min näve. SvD(A) 1931, nr 346, s. 12. Därs. 1943, nr 184, s. 10.
Särsk. förb. (till 2): NAFSA TILL SIG10 4 0. hastigt rycka till sig (ngt) med munnen. Gunterberg Hjälpr. 1: 41 (1896). —
NAFSA ÅT SIG10 4 0. nafsa till sig. Weise 1: 265 (1769; uppl. 1697: med Munnen fatta kunde).
SAOB
