NARKOTISM nar1kωtis4m l. -ko- l. -kå-, r.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. narkotismus, eng. narcotism, fr. narcotisme; till NARKOTISK]
(mindre br.) med. sjukdom (bestående i nedsatt funktionsförmåga hos hjärnan o. nervsystemet) uppkommen gm invärkan av narkotiska medel, (kronisk) förgiftning gm narkotika. Collin Ordl. (1847). 2NF (1913).
