NAUTIK na͡uti4k l. na͡ω- l. nav-, r. l. f.; best. -en.
Etymologi
[jfr t. nautik, eng. nautics, pl.; ytterst av gr. ναυτική (underförstått τέχνη, konst), eg. f. sg. av ναυτικός, hörande till sjöfarten (se NAUTIK, adj.)]
(i fackspr.) sjömanskonst, seglingskonst, ”styrmanskonst”; sjö(farts)vetenskap; sjöväsen. ConvLex. 7: 716 (1837). Förhärskande klart och vackert väder .. utgör i nautikens barndom ett utvecklingen befordrande element. Hornborg Segelsjöf. 41 (1923). — särsk. i utvidgad anv., i fråga om luftsegling; i ssgn AERO-NAUTIK. —
