SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1947  
NIMME l. NÄMME, n.; best. -et; pl. -en (Schroderus Ratich. A 7 a (1614)).
Ordformer
(nemme 15611742. nime c. 1690. nimme 16141893. nimne 1615. näme 1716. nämme 1685. nämne c. 1710)
Etymologi
[jfr fsv. näme, nimne, sv. dial. nimme; jfr d. nemme, nor. dial. næme, isl. nǽmi; till NIM o. NIMMEN]
(†) läraktighet, fattningsgåva; förstånd; begåvning; ”huvud”; jfr HUVUD 2 a γ. En liten dreng, begåffuat medh itt ganska gott nemme. LPetri SalWijsh. 8: 19 (1561). Väl fick .. (Freses) sångmö gälla för god och uppbygglig; men ingen af hennes egenskaper var egnad, att starkt anslå den dåvarande vittra allmänhetens nimme. Atterbom Siare 2: 269 (1843). Hyltén-Cavallius Vär. 1: 382 (1864). Lundell (1893; folkmål). — jfr BARNA-NIMME.
Ssg: NIMMES-GOD. (†) som har god fattningsförmåga. Schroderus JMCr. 65 (1620).
Spoiler title
Spoiler content