publicerad: 1947
NOD nω4d, sbst.1, r. l. m.; best. -en; pl. -er 40 l. 32; i bet. 1—3 äv. NODUS nω4dus, r. l. m.; i best. anv. utan slutartikel.
Ordformer
(nod 1748 osv. nodus 1802 (i bet. 3)—1936 (i bet. 2))
Etymologi
[jfr t. nodus, eng. node, fr. nodus; av lat. nodus, knut]
1) bot. på växtstam: led (se LED, sbst.1 5), knut (se KNUT, sbst.1 2 e α). LAHT 1895, s. 87. BotN 1922, s. 127.
2) (i fackspr.) tjockare del av skaftet på pokal l. nattvardskalk o. d. 2UB 6: 554 (1904). Seitz ÄSvGlas 70 (1936).
3) fys. var särskild av de punkter på en vibrerande kropp i vilka svängningsrörelsens amplitud är noll; svängningsknut; motsatt: buk (se d. o. 4 d). Envallsson (1802). 2NF 32: 1275 (1921).
4) astr. var särskild av de varandra diametralt motsatta punkter i vilka en storcirkel på himmelssfären skär en annan (som fundamentalcirkel betraktad) storcirkel; vanl. om skärningspunkterna mellan månens l. en planets l. en komets bana o. ekliptikan. Uppstigande nod, nod vid vars passerande himlakroppens bredd (se d. o. 5 b) övergår från negativt till positivt värde. Nedstigande nod, nod vid vars passerande himlakroppens bredd övergår från positivt till negativt värde. VetAH 1748, s. 184. Strömgren AstrMin. 2: 93 (1927).
Ssgr: A: NOD-LINJE.
1) fys. till 3: linje som tänkes förena en kontinuerlig följd av svängningspunkter vilkas amplitud är noll. Edlund ÅrsbVetA 1850, s. 15.
2) astr. till 4: diameter som sammanbinder två samhöriga noder. Gyldén Astr. 25 (1874). Strömgren AstrMin. 2: 93 (1927). —
(4) -LONGITUD. (nod- 1888 osv. nods- 1795) astr. nodens vinkelavstånd från vårdagjämningspunkten. Melanderhjelm Astr. 2: 425 (1795). —
(1) -SKIVA, r. l. f. (nodus-) bot. skiljevägg som vid en nod på tvären avdelar den ihåliga stammen hos vissa växter i skilda rum; diafragma (se d. o. 2). Fennia XV. 3: 18 (1898). —
(3) -YTA. fys. yta i ett svängande system i vilken svängningsrörelsens amplitud är noll. Edlund ÅrsbVetA 1850, s. 26.
B (†): NODS-LONGITUD, se A.
C (föga br.): NODUS-SKIVA, se A.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content