NORVAGISERANDE nor1vagise4rande, i Sveal. äv. —302, p. adj.
Etymologi
[jfr t. norvagisieren; till mlat. norvagus, norrman, till mlat. Norvagia (jämte Norvegia), Norge, bildat till isl. Norvegr, Norge, av norðr, norr, o. vegr (se VÄG); jfr DANISERA, GERMANISERA m. fl.]
språkv. om annat språk än norska l. skrift på sådant: som uppvisar norska språkdrag. Några norvagiserande uppteckningar. NordT 1883, s. 322. —
