SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1947  
NUMERUS 4merus l. num4- (númmeruss Dalin), n. (Fryxell SvSpr. 22 (1824) osv.), äv. r. l. m. (Sahlstedt FörsSvGr. 10 (1747), LoW (1911; jämte n.)); pl. = (Nordvall Modersm. 32 (1863) osv.), äv. (med lat. form) numeri (Borelius Sacy 53 (1806) osv.) ((†) numerer Borelius Sacy 53 (1806)). Anm. I ä. tid förekommer den lat. (dat.-)abl.-formen numero (CivInstr. 364 (1661), SAD 1: 150 (1787)) o. ack. plur. numeros (Stiernstolpe Ballenstedt 3: 40 (1820)). Beträffande formen numero, liksom äv. numeris, jfr också NUMRO.
Etymologi
[jfr t. numerus, eng. number, fr. numéro; av lat. numerus, tal, siffra, antal, nummer, numerus, rytm. — Jfr NUMERAL-, NUMERANT, NUMERATION, NUMERATOR, NUMERISK, NUMERÄR, sbst. o. adj., NUMERÖS, NUMMER, NUMRERA, NUMRO]
1) språkv. var särskild av de (två, i vissa spr. tre l. fyra) grammatiska kategorier av (i allm. gm tillägg av ändelser bildade) böjningsformer hos ett nomen l. pronomen l. verb som (i sv.) vid substantiv o. vanl. vid pronomen användas för att uttrycka det betecknades antal o. vid adjektiv o. stundom pronomen samt vid verb för att uttrycka kongruens med substantiv (vid adj. o. verb äv. med pronomen) varmed de äro syntaktiskt förbundna; äv.: förhållandet l. egenskapen att tillhöra ngn av nämnda kategorier; äv. om sammanfattningen av nämnda kategorier ss. grammatisk kategori; ofta liktydigt med: numerusform; äv. om den kategori av (l. var o. en av de) betydelser som kunna uttryckas gm olika numerusformer. Svenskan har två numerus, gotiskan tre. Böja ett adjektiv i kasus och numerus. I det svenska skriftspråket förekomma hos verbet två numerus. Predikatet följer i fornsvenskan subjektet till numerus och person. Salberg Gr. 13 (1696). Hvar numerus (i svenskan) har sex Casus. Sahlstedt FörsSvGr. 10 (1747). Hvad är äpplen för numerus? Beckman SvSpr. 21 (1904). För att utmärka numerus .. (hos verbet) nyttjas i skriftspråket vanligen särskilda former. Sundén SvSpr. 131 (1928). Det indoeuropeiska urspråket hade 3 numerus, avseende ental (singularis), tvåtal (dualis) och flertal (pluralis). SvUppslB (1934).
2) [jfr motsv. anv. i lat.] (numera knappast br.) stil. o. metr. (välljud o. stilistisk effekt åstadkomna gm harmonisk o. rytmiskt välavvägd) sammanställning av (ljud, stavelser) ord o. satser; välklang; (prosa)rytm; äv.: meter; jfr NUMMER 9. SvLitTidn. 1814, sp. 311. (Biskop P. Svart) lade sin vinning om en mera konstrik och utbildad vältalighet; och är i synnerhet hans oratoriska Numerus understundom rätt lycklig. Hammarsköld SvVitt. 1: 72 (1818). Epitheter och vissa småord, som .. förstöra periodens numerus. SvLitTidn. 1819, sp. 115. Höijer (1864). TySvOrdb. 1706 (1932).
Ssgr (till 1; språkv.): NUMERUS-BÖJNING. böjning av (ett) ord i olika numerusformer. De Geer Minn. 2: 288 (1892).
-FORM; pl. -er. form som tillhör kategorien numerus l. som utmärker numerus. UVTF 26: 61 (1880).
Spoiler title
Spoiler content