NUPTURIENT nup1turiän4t l. -tɯr- l. 01—, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[t. nupturient; av lat. nupturiens (gen. -entis), som önskar att gifta sig, p. pr. av nupturare, till nubere (se NUPTIAL)]
jur. person som (hos myndighet anmält att han l. hon) ämnar ingå äktenskap; särsk. i pl. Beskow Kyrkobokf. 145 (1899).
