NYGG nyg4, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. (Gotl.) nygg; sannol. till stammen i det verb som föreligger i sv. dial. nägga, stånga, isl. hnøggva, stöta (se NJUGG, adj.)]
(på Gotl., bygdemålsfärgat) urtag l. inskärning (i form av en spetsig vinkel) i kanten av ngt; särsk. om i sht förr ss. bomärke använd dylik inskärning i öra på boskap. MärkbGottlL Föret. 1 (1844; om spetsig vinkel ss. märke i örat på boskap). En ung Tjur .., märkt med afskörd och glugg till höger, och nygg under till venster, är tillvaratagen. GotlLT 1852, nr 16, s. 4.
SAOB
