publicerad: 1948
NÄR nä4r l. næ4r, adv.1 o. konj., förr äv. NÅR, adv.2 o. konj.
Ordformer
(naar 1521—1533. nar 1521—1575. neder 1645. ner 1544—1604. nor 1544. nå 1566. når 1526—1723. när 1523 osv.)
Etymologi
[fsv. nar, när, sv. dial. når, när; jfr fd. nar, nor, nær, d. naar, nor. når (nor. dial. äv. nær), isl. nær; sannol. förkortad form av ett äldre nord. hwen air, huru tidigt (varav fsv. nar, sv. dial. o. nor. når, d. naar) resp. hwen ǣrr, huru mycket tidigare (varav sv. när, fd., nor. dial. o. isl. nær), motsv. fd. hwannær, hwænnær, isl. hvenǽr (varav, gm senare ombildning, hvé nǽr), ffris. hwaner, mnt. wanner, feng. hwonne ær, vilkas förra led utgöres av ett ord motsv. got. hwan, när, huru, l. en avljudsform därtill (besläktat med VAD, pron.), o. vars senare led motsvarar got. air, isl. ár, tidig, resp. en härtill bildad komparativform, got. airis, feng. ær (se ARLA). — Jfr ENÄR, adv. o. konj.]
I. interrogativt temporalt adv.: vid vilken tid(punkt) l. vilket tillfälle?; stundom allmännare: under vilka omständigheter?; under vilka förutsättningar?; dels i fråga om en enstaka tidpunkt l. ett enstaka tillfälle, dels i fråga om upprepade händelser l. tillfällen.
1) inledande en direkt frågesats (huvudsats). När föddes Gustav Vasa? När började trettioåriga kriget? När går tåget till Stockholm? Huru ock när skeer thet (dvs. att Guds rike kommer till oss)? Swar. När wår himmelske Fadher giffuer oss sitt helga Anda, at (osv.). Cat. 1567, s. B 5 a. (Stjärnorna) säia du måst döö; män när? Lucidor (SVS) 189 (1672). När blir du Man? När får du Vett? Thorild Straffs. 7 (1784). När har den heliga skrift blifvit oss gifven? Kat. 1878, nr 4. När kommer du tillbaka? Edqvist Musik 8 (1946). — särsk.
a) styrt av prepositionen sedan. Se'n när ger lejd en större säkerhet / I dessa nejder än en gammal vänskap? Cygnæus 10: 418 (1868).
b) (mera tillf.) i substantivisk anv. En flyktig syn från drömmens hvar och när. Procopé Vers 9 (1909).
2) inledande en indirekt frågesats (bisats). Han frågade honom, när han hade kommit (l. tänkte komma) tillbaka. Wij wethe ey, om oc nær thet kan skee. G1R 1: 138 (1523). När tu .. weest Fastelagz Söndagh, så är tigh icke swårt få weta när Påscha och Pingesdaghar komma. Ps. 1567, Kal. s. B 8 b. När rådets verksamhet upphörde, kan jag ej på dagen uppgifva. Malmström Hist. 1: 22 (1855). Nej, det vet ingen, när han kommer. UngKraft. 1907, s. 52. — särsk.
a) (†) i förb. att när som, när; jfr II. Tå bleff honom till frågiatth, om att ner som han kom i selskiap medh tten Jackiop gulzssmed. SkrGbgJub. 6: 176 (1590).
b) elliptiskt för en indirekt frågesats; särsk. (vard.) i sådana uttr. som Gud vet när, himlen vete när o. d. (Änglarna) äre skapade, men när kan man ej weta. Spegel GW 43 (1685). Till denna berättelse (dvs. Konflikter) lägger .. (Levertin) fyra mindre, som han hunnit utarbeta himlen vete när. Söderhjelm Levertin 1: 182 (1914). Så roligt hade man inte haft på gud vet när. Hellström Lekh. 55 (1927).
II. konj.; äv. (förr ofta, numera bl. ngn gg i bygdemålsfärgat spr.) i förb. när som (äv. hopskriven till närsom), förr äv. när såsom l. när då l. som när l. att när som (jfr ATT, konj. 5 c).
1) temporal konj., använd för att beteckna att den handling l. det tillstånd som angives i den av när inledda bisatsen är samtidig(t) med den handling resp. det tillstånd som angives i huvudsatsen l. att den förra handlingens osv. avslutande omedelbart föregår den (det) senares början: vid det tillfälle l. den tidpunkt l. tid vid resp. på l. under vilket (vilken), den gång som, då; ofta liktydigt med: medan l. sedan; äv. (med bibet. av ngt slag) övergående i 2. G1R 1: 6 (1521). Når han thetta sagt hadhe, wort han j theres åsyn vptaghen j höghden. Apg. 1: 9 (NT 1526). J skole drage ther in J Landett ner J bekomme pär Larssons budh. UpplDomb. 2: 29 (1578). Lagerberg Dagb. 109 (1711: som när). När hon talar så, en tår / .. hennes innersta förklarar. Tegnér (WB) 5: 180 (c. 1825). När allt i seger ändadt var. då var det afton ren. Runeberg 2: 44 (1848). När som vi var små, så sydde mamma själv alla våra klänningar. Lagerlöf BarnM 105 (1930). — särsk.
a) i fråga om en upprepad handling l. ett allmängiltigt förhållande o. d., betecknande att den handling l. det tillstånd som angives i huvudsatsen äger rum resp. föreligger varje gång som den i bisatsen angivna handlingen äger rum resp. det där angivna tillståndet föreligger l. efter det bisatsens handling ägt rum osv.: vid varje tid(punkt) l. tillfälle då, varje gång som, så ofta som; i varje fall då; ofta övergående i o. svårt att skilja från 2, särsk. 2 a. Når thu .. brukar (Guds namn) skal thu bruka thz mich till ära, ok prijs. OPetri MenFall B 4 a (1526); jfr 2 a. Thet korsende, som presten gör, när välsignelsen sker. RA I. 3: 92 (1593). Seent roopa kaas, när Korfwen är vpäten. Grubb 516 (1665). Skrynkorne uti .. (Mentors panna) förginges, lika som Mörkret försvinner, når Morgonrådnan med sine rosenfingrar öpnar Östra himmelens Portar. Ehrenadler Tel. 1015 (1723). Du är dagens hopp, / När som sol går opp, / Du min bön, när sol sig sänker. Böttiger 2: 127 (1833, 1857). Han hade användt all sin tid på skötandet af åker och äng, och, när han hade sin hvilotid, var han helst inne i stugan. LbFolksk. 193 (1890). Kvinnan har en stor förtjänst: / hon tiger, när hon lider. Wulff Rytm. 47 (1900, 1915). När våra värnpliktiga ynglingar mönstras .., händer det, att (osv.). Schück o. Lundahl Lb. 1: 28 (1901).
b) generaliserande: vid vilken tid(punkt) som helst då, närhelst; dels i fråga om enstaka handling (särsk. i framtiden), dels i fråga om upprepad handling (jfr a); ofta betonat. Du får komma, när du vill. G1R 1: 4 (1521). Actandes thet Mædth hans Naadz næst gudz hielp förswara nær oc hwar tet behof görs. Därs. 158 (1523). Qwinfolcken kunna gråta när dhe willia. Grubb 680 (1665). Axel Hvide går och jagar / hvar och när han sjelf behagar. Tegnér (WB) 5: 171 (c. 1825). Jag kan ännu, när jag vill, höra det starka slamret af stångjärnet. Ödman Reseb. 141 (1907). — särsk. i de konjunktionella uttr. när helst, när än, när .. än, förr äv. när som helst, när .. helst, närhelst; äv. närmande sig bet.: så snart l. fort som; jfr NÄR-HELST. Svart Gensw. K 6 a (1558). Han skulle komme tilstädes och suare tiill rätte, när som helst Hans Nielsson pååkräffuer innan 8 dager. SkrGbgJub. 6: 63 (1587). När än någhon ting skee skola, läter .. (Gud) them tilförenne förkunnade och tilsagde warda. PPGothus Und. Y 6 b (1590). När tillfället helst yppar sig (för förförelsen), falle vi dess beklagansvärda offer. Wallin 1Pred. 1: 310 (c. 1830).
c) inledande en bisats som för tanken närmast framstår ss. den logiska huvudsatsen i satsförbindelsen. Jag skulle just till att gå, när det ringde i telefonen. Jag .. hade .. öpnat mig vägen ut, när en förbannad starcklemmad fägårds Pijga .. med en dynggrepa slog värjan i tusende stycken. Gyllenborg Vill. 50 (1721). Svante stod just och gladde sig åt, hur kisse sköt rygg .., när pappa ropade efter honom. Geijerstam MPojk. 69 (1896). — särsk. (numera mindre br.) korresponderande med ett negerande l. inskränkande uttr. i huvudsatsen (icke länge, knappt o. d.): förrän. Knapt hade stormen sacktat sina krafter, och Hafvet blifvit stillare, när han blef öfverfallen af tvenne Vikingar. Mörk Ad. 1: 308 (1743). Länge hade .. (båtsmannen o. spöket) inte gått, när de kommo till en stor förfärlig jätte. Lovén Folkl. 109 (1847). Klement hade nätt och jämnt kommit utom dörren, när han mötte en .. herre. Lagerlöf Holg. 2: 229 (1907). Knappt hade om morgonen sjuslaget förklingat från stadstornet, när en svindlande stormstege restes mot den tysta stadsmuren. Heidenstam Svensk. 2: 80 (1910).
d) (†) i förb. med ett i bisatsen stående knappt, motsv. en konstruktion med huvudsats innehållande knappt korresponderande med en temporal bisats inledd av förrän; jfr c slutet. (Det) kan hända, att när tå sonen ett helt el[ler] halfft åhr / Har knapt waret aff By .. / Pungen är öde oc tom .. / Måste då Far oc Mor i rad Rixdalerna damma. BrölBesw. 342 (c. 1670). När än ur sängen knappt han klifvit, / han får biljetter en, två, tre. Jensen Puschkin 21 (1889).
e) i vissa mer l. mindre elliptiska satsförbindelser.
α) (ngt vard.) inledande en sats som (skenbart) står ss. objekt (till verb med bet.: minnas, veta, se, höra o. d.), men som kan l. måste uppfattas ss. en adverbialsats underordnad en icke utsatt indirekt frågesats med bet.: hur det var l. tillgick o. d. Mins du, när iagh i helfueta war? Asteropherus 66 (1609). Mins du — sjelf jag minnes det betagen — / när vi möttes allra först, vi två? Rydberg Dikt. 1: 150 (1882). Det var inte det jag skulle berätta utan när spriten rädda mig i Spanska sjön. Engström Skärg. 34 (1919).
β) (mera tillf.) i sådana uttr. som (det är l. var o. d.) som när, det är l. var som det är osv. när. Det var, som när älskade döde / I drömmen oss åter stå när. NFlensburg i Finn 1899, s. 7. Hallström Than. 36 (1900).
f) i relativ anv., anslutande sig till ett föregående uttr. (l. en föregående sats) ss. korrelat.
α) efter tidsuttr. med sådan bestämning att konj. kommer att inleda en ”nödvändig” relativsats: på l. i l. under vilken, varpå, vari, varunder; äv. (i sht förr) i förb. då när, vid den tid(punkt) då. (Några präster ville komma inför kejsaren.) Them wart skickat en dagh när the alle mötas skulle. OPetri PEliæ d 2 b (1527). 1654 var han .. på den herredagen, när dronning Kirstin dankade af. Horn Lefv. 146 (c. 1657). Linné Vg. 105 (1747: då, när). Det var på den tiden, när Vår Herre höll på att skapa världen. Lagerlöf Holg. 1: 168 (1906). särsk.
α') (†) i uttr. att när som. Söffrinn Suarth (svarade), ath han .. eij heller wetth nokion thidh, ath ner som hans signnethe kom ther wndir, om thett ähr ther wndir kommith. SkrGbgJub. 6: 130 (1589).
β') i fråga om upprepad handling l. allmängiltigt förhållande (jfr a). Iagh .. / Befinner .. then Dagen wara blijder, / När som iagh beder Gudh, och passar Kyrckiotijder. JJFougdonius hos Arvidi A 6 a (1651). Fålarna .. visste tiden när hon brukade komma. Berg Krig. 17 (1915).
β) efter tidsuttr. o. d. som i o. för sig betecknar en relativt bestämd tid(punkt) o. inledande en ”icke nödvändig” relativsats: vid vilket tillfälle l. vilken tid(punkt) osv. Iach troor ath een allmennelighen vpståndelse aff dödha är tilkommande, när gudh skal all lekamen vpweckia aff dödha. OPetri MenFall E 5 b (1526). Det var en kväll i Karlskrona, när det var månsken. Lagerlöf Holg. 1: 112 (1906).
2) med försvagning (stundom fullständigt bortfall) av bet. av temporal relation, med tanke väsentligen (l. enbart) på annat samband mellan innehållet i den av när inledda bisatsen o. dess huvudsats; oftast med en mer l. mindre markerad huvudbetydelse förknippad med en l. flera bibetydelser.
a) övergående i bet. av en konditional konj.: ifall, därest, om; under förutsättning att; numera nästan bl. i fråga om upprepad handling l. ett allmängiltigt förhållande (jfr δ). När en rettferdigh gör någhot ondt, så skal thet intet hielpa honom at han from warit haffuer. Hes. 33: 12 (Bib. 1541). När fingret är ringat, så är Pijgan tingat. Grubb 576 (1665). När man haar gult håår, så wil man haa krwsat. Dens. 627. Agan giör snälla Barn, när han skeer med moderation. Dens. 823. När ändan är godh, så är alt gott. Dens. 872. Slå vad, / Att när man ingen gör för när, / Kan man i tiden andas glad / Hvarthän vårt öde bär! Bellman 6: 236 (1788). Då läser man väl, när den, som hör, men icke ser den läsande, ej kan veta, om han läser upp något, eller talar af sig sjelf. Lindblom Cat. 3 (1820). (Fråga:) När må en kristen svärja vid Guds namn? (Svar:) När Guds ära och menniskors väl fordra det, må en kristen aflägga ed. Kat. 1878, nr 28. En klädselform, när den är skadlig för sedligheten, är det ej därför att den blottar, utan därför att den blottar och döljer. Rydberg Nakenh. 27 (1895). — särsk.
α) (†) i fråga om ett konditionalt förhållande som icke har allmän giltighet; äv.: för den händelse att; jfr δ. G1R 3: 81 (1526). Iach (törs) wel seya, ath när the stycke som girgheet påå lydha skulle vtplanas aff påuans laghböker, worde störste parten vtplanat. OPetri PEliæ d 2 a (1527). Wij skole se at wij äre arm creatur, och älende fortappade menniskior, när Christus icke wore medh oss och hulpe oss. Dens. 1Post. 27 b (1528). När the (dvs. grekerna) hans (dvs. Homeros') Skriffter miste, / Är och alt (dvs. slut) theras Roos. Skogekär Bärgbo Klag. B 3 a (c. 1632). Effter som vij i lengden intett kunne der med uthherda, när vij icke bliffve igienom fremmande medell styrkte. RP 8: 70 (1640). (Man lär) fortfara med arméens iståndsättande, på det värckställigheten icke måtte komma at studza, när Franckrikets yttrande nöjacktigt utfaller. Höpken 2: 300 (1757).
β) inledande en sats med ett verb av bet.: besinna, betänka, minnas, se, betrakta, taga hänsyn o. dyl. ss. predikat (numera vanl. i pres. ind., förr äv. styrt av ett modalt hjälpverb i indikativ l. konjunktiv), som står ss. bestämning till en (ofta utelämnad) huvudsats med bet.: man finner l. inser o. d. Saa giffue wij tiigh tilkenne ath nær som tw tiigh reeth betænckia wille giordis saadane misloffwe föga behoff. G1R 2: 72 (1525). När wij wele rätzliga see til, thå finne wij (att osv.). OPetri PEliæ b 1 a (1527). Når .. wij, effter Menniskios dom, skullom öffuerwäga thenna närwarandes handelen, så mostom wij storliga förwndra osz. PJAngermannus CChristierni A 6 b (1602). Det är, när man tänker på det, en av de egendomligaste händelserna i Englands egendomliga politiska historia (att Baldwin blev Englands premiärminister). Hagberg VärldB 211 (1927).
γ) ensamt l. i förb. med ett följande bara, blott, stundom allenast, förr äv. man, övergående i bet.: om blott, ”bara”. Skrufuen F. som är lång nogh, när han allenest räcker igenom botnen, och tätt tilsluter hohlet C (på mätkärlet). Stiernhielm Arch. B 4 a (1644). Lijka hwad Hunden skiäller när han bijtz intet. Grubb 454 (1665). Klar blef i hast hvar mulen blick, / När detta namn (dvs. Sveaborg) blott ljöd. Runeberg 5: 191 (1846; normaluppl.).
δ) med kausal bibet., inledande en sats som styres av en direkt l. indirekt frågesats; jfr b. När tu äst min och iagh är tin, / huat kan migh sedhan skadha. Visb. 1: 121 (c. 1620). Hvad hugnad har jag därutaf, at min hustru är ärlig, när ingen människa tror det? Wallenberg (SVS) 1: 292 (1771). När inte fredsdamerna kan hålla sams, hur ska man då våga nedskriva försvaret? Wägner NattS 118 (1926).
ε) (†) med final bibet., övergående i bet.: för att. Vijdare omtaltes hvad qualiteter en studiosus skal vara uthaf, när han må Stipendium bekomma. Rudbeck Bref 15 (1662).
b) (i sht vard. o. i bygdemålsfärgat spr.) övergående i bet. av en kausal konj.: enär, eftersom, emedan, av den anledning att; därför att; efter verb som beteckna sinnesstämning o. d. äv.: för l. över att. När the icke makt hadhe ath betala, gaff han them bådhom till. Luk. 7: 42 (NT 1526). Han seer intet swrt vth, när Giäster komma til gårdz. Grubb 527 (1665). Höpken 2: 249 (1753). Tala om en saga för mig ... Gör det, när jag ber dig! Strindberg Hafsb. 270 (1890). När jag nu ändå skulle få mina gärningars lön, så tyckte man lite synd om mig. Wägner NattS 103 (1926).
c) med mer l. mindre utpräglad instrumental bibet. (ofta tillika med bibet. av sätt, innebörd l. orsak), övergående i bet.: därigenom att, i och med att. Medh tesse efftherscriffne styckier wardher thetta första bodhit brutit som är. När man brukar troldoom (osv.). OPetri MenFall B 2 b (1526). När pitzken går, lährer Åsnan läsa. Grubb 589 (1665). Guds rike kommer in i vårt hjerta, när han gifver oss sin Helige Ande. Kat. 1878, nr 183. Det ljugs, när porträtteradt grus / får namn af konst och fägring. Fröding NDikt. 128 (1894). — särsk. (mera tillf.) i elliptisk satsförbindelse, inledande en sats som skenbart står ss. relativsats (med ett vbalsbst. ss. korrelat), men som kan l. måste uppfattas ss. adverbialsats underordnad en utelämnad sats med bet.: som uppkommer l. dyl. En naturbild, hemtad ifrån bölje-klangen, när vågorna slå emot skären. Hyltén-Cavallius Vär. 1: 254 (1864). Utifrån hördes slamret, när bruna långvagnen körde fram. Heidenstam Karol. 1: 81 (1897). Lagerlöf Holg. 2: 79 (1907).
d) med utpräglad adversativ bibet.: medan (däremot), då tvärtom; jfr e. När andra glädia sig / tå sorger iag thess lenger. Visb. 1: 200 (c. 1620). Iag (dvs. Neptunus) swär .. / Att hamnen Ska blij däss (dvs. nordens, nordbornas), när Siön blijr andras läger. LejonkDr. 7 (1689). Din Mor var likväl en Prästdoter, när min var af god Adel. Dalin (SVS) 2: 312 (1734). Franska trägårdarna (i Kapstaden) .. synas gorde (dvs. gjorda) för ögat allena, när denne kan hugna alla Edra fem sinnen. Wallenberg (SVS) 1: 260 (1771). Hvarför skulle jag ensam dricka, när alla de andra törsta! Heidenstam Karol. 1: 287 (1897).
e) övergående i bet. av en koncessiv konj. (ofta med kausal bibet.): ehuru, fastän, trots det att; då likväl l. ändå; stundom i förb. med ett i huvud- l. bisatsen stående adv. med koncessiv bet., t. ex. ändå, likväl; stundom svårt att skilja från d. Sammalunda .. j, När j haffuen giordt alt thz som idher budhit är säyer, Wij ära onyttugha tienare. Luk. 17: 10 (NT 1526). Mången qwäder och är intet glader; Mången gråter när intet skadar. Grubb 545 (1665). Kan det tåget nå Jordanen, när ej ordning är deri? Rydberg Dikt. 1: 11 (1877, 1882). Ingen människa kan begripa att de möda sig på det sättet, när de platt ingenting ha att skrifva om. Heidenstam Karol. 2: 128 (1898). Jag .. smädade honom för att han kastade sig över mig, när det ändå bara var hans feghet för människors dom, som låg under alltsammans. Wägner NattS 105 (1926).
f) (mera tillf.) övergående i bet. av ett relativt lokaladv.: där. När Oriwäsi lycktas, thå tager Pelissjåki wedh. Teitt Klag. 155 (1556).
g) övergående i bet. av (ett allmänt underordnande) att o. d.
α) (tillf.) i elliptisk satsförb., inledande en sats som står ss. förklarande bestämning till (ett ord i) huvudsatsen; jfr ATT, konj. 4, 5. Foröker idher, huilket ordh .. så vell är Gudz ordh som thet, när han sägher: Vardhe Lius. LPetri Œc. 13 (1559). Hazelius' råd hade dock varit väl värdt att följa, när han föreslog att bruka -e åtminstone då adjektivet i maskulin hänför sig till person eller personer. SvTidskr. 1873, s. 521.
β) (ngt vard.) inledande en sats som mer l. mindre klart framträder ss. en subjekts- l. objektssats (ofta med ett utsatt formellt subj. resp. obj. i huvudsatsen); jfr 1 e. OPetri 4: 302 (c. 1540). Orsaak nogh til Krijgh, när man måste wäria sigh. Grubb 652 (1665). Strykande kallas det, när Streket löper ifrån någon wisz Ort och continuerar till den andra ändan bortåth. Hiärne Berghl. 435 (1687; rättat efter hskr.). Jag hölt som heligdom när blott du nämder blef. Lindsten Vitt. 397 (1713). Det raskaste jag någonsin gjort var, när jag stal bort vinranksstöden för Ergasion. Andersson GrDram. 275 (1885, 1910). Det var en stor lycka för Kristianstad, när det blev järnväg till Åhus. Sandström NatArb. 1: 63 (1908). Jag har ingenting emot när M(ina) D(amer) klär sig i herrbyxor. STSD(A) 1935, nr 170, s. 10.
h) i relativ anv., anslutande sig till ett föregående ord l. uttr. ss. korrelat. Huadh frögd tå är / När äckta folck haffwa huar annan käär. Rondeletius 18 (1614); jfr a, b. (När jag gav henne presenter, var jag henne kär) Men nu när Guldet intet nåår / Driffwes iagh vth. Chronander Surge F 2 b (1647). Söderberg Glas 100 (1905).
III. [jfr II 1 b] i det adverbiella uttr. när som helst, förr äv. när helst, vid någon tidpunkt, likgiltigt l. ovisst vilken, vid vilken tid(punkt) som helst; i sht i fråga om en tidpunkt o. d. i framtiden. Cellarius 160 (1699). Ingen bemötte oss bättre än han, ty kommo vi trötte / In i hans stuga när helst, då måste beständigt en kärfve / Halm inhemtas för oss, och en kraftigt värmande mjölgröt / Bjöds väl ibland. Runeberg 1: 42 (1832). Styrelsen för kassa (för jordbrukskredit) åligger .. att när som helst hålla kassans tillgångar ävensom böcker, räkenskaper och andra handlingar tillgängliga för granskning. SFS 1942, s. 685. — särsk. betecknande att man kan förvänta att ngt skall ske l. att ngt är möjligt att göra o. d. i en nära framtid: i vilket ögonblick som helst, i varje ögonblick; stundom närmande sig bet.: redan nu. Se opp! Tåget kan komma när som helst. Man väntar de kungliga när som helst. Strindberg NRik. 2 (1882). Man hade på känn. att mycket när som helst skulle kunna göras. Hagberg VärldB 108 (1927).
Ssg: (II 1 b) NÄR-HELST04 l. 4 4, konj. vid vilken tidpunkt som helst (likgiltigt l. ovisst vilken) då; dels i fråga om enstaka handling (särsk. i framtiden), äv. närmande sig bet.: så snart l. fort som, dels i fråga om upprepad handling, övergående i bet.: vid varje tillfälle l. tidpunkt som, varje gång som; i varje fall när; äv.: så ofta l. snart som, hur ofta (..) än. Björkman (1889). ”Tack för att du kom! (sade gumman till fostersonen) Närhelst Gud kallar mig, kan jag nu fara i frid.” LbFolksk. 33 (1890). Herr greve, (ni) är .. välkommen i min butik närhelst ni behagar. Bergman Patr. 66 (1928). Folk strömmade till i stora skaror, varhelst och närhelst Odhelius uppträdde. SvKyrkH 5: 422 (1935). särsk. med mer l. mindre tydligt framträdande konditional bibet. Fattigdom och elände .. gifva sig .. till känna, närhelst öfverbefolkning förefinnes. Fahlbeck Ad. 2: 264 (1902). Närhelst dessa vikttal (för paket) överskridas .., beräknas frakten .. efter närmast högre beräkningsvikt. Flyckt o. Wiberg JärnvHb. 103 (1915).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content