NÖDELD nø3d~el2d, sbst.2 (sbst.1 se sp. 1233), r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. nö(d)eld (Herweghr Ordb. 108 (c. 1770)); jfr d. nødild, nor. nauild, naudeld, ävensom fsax. nodfyr (mnt. nōtvūr), fht. niedfyr, niedfyor (med formen sannol. beroende på feng. inflytande), t. notfeuer, eng. needfire; av omtvistat urspr. (se GiessBeitrPhil. 60: 75 ff. (1938)); snarast urspr. till NÖD i bet.: tvång (se NÖD 7) o. eg. betydande: eld som tvingas fram (jfr Freudenthal FeuerDeutschGlaub. 190 f. (1931)), men tidigt (på grund av eldens användning i magiskt syfte) anslutet till NÖD i bet. 1]
(i vissa trakter i folkligt spr. samt etnogr.) eld som (medelst olika anordningar) åstadkommes gm gnidning av trä mot trä, gnideld; brinnande ved l. ris o. d. som tänts med dylik eld o. som förr användes i magiskt syfte, i sht för att avvända sjukdomar o. olyckor o. d. från människor o. kreatur; äv. allmännare, om eld som åstadkommes (utan användning av låga l. tändstickor o. d., t. ex.) gm friktion l. överhettning l. bultning (av järnstycke) o. d. Vid stark storm har en väderqvarn under malning under s. k. nödeld antändts. VexiöBl. 1842, nr 39, s. 1. När kreaturssjukdom går, ledes kreaturen öfver brinnande ved, som är antänd af ”nödeld”, d. v. s. sådan eld, som anskaffas genom gnidning af två trästycken. Holmberg Bohusl. 2: 44 (1843). De s. k. nödeldarna .. upptändas i tider af stor nöd, pest och missväxt. Nilsson PrimRel. 53 (1911). Fatab. 1916, s. 254.
SAOB
