[sv. dial. nöla, söla (med ngt), dröja, vara senfärdig; jfr d. nøle, nor. nøla; av nt. nölen, söla, äv.: knota, brumma; sannol. av ljudmålande urspr. (jfr DRÖNA, v.2)]
(i vissa trakter, vard.) vara långsam, söla; slöa, ”hänga” (se HÄNGA, v. I 4 c αslutet, 7 a); äv. i uttr. nöla efter l. med ngt. Hvad sitter du och nölar efter? Modée FruR 77(1738). Ekblad 77(1764). Lundell(1893: med). Klint(1906).
Särsk. förb. (i vissa trakter, vard.): NÖLA BORT 10 4. i uttr. nöla bort tiden l. sin tid, förspilla tiden resp. sin tid. GbgMag. 1760, s. 346.Tholander Ordl.(c. 1875).
SAOB
