OBEDIENS ob1ediän4s, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. obedienz, eng. obedience, fr. obédience; av lat. oboedientia, obedientia, vbalsbst. till oboedire, obedire (se OBEDIERA)]
(åt)lydnad; numera bl. (i fråga om romersk-katolska förh.) om en andligs lydnad för sina överordnade, särsk. om klosterlydnad, samt i vissa utvidgade l. konkretare användningar (jfr slutet); särsk.: tillstånd l. befallning för munk l. nunna att gå i annat kloster l. att företa en resa. UppsDP 26/1 1596. Andersson (1845, 1857). Felix drog sig .. tillbaka (från påvedömet) och Eugenius fann allmän obediens. Reuterdahl SKH III. 2: 343 (1863). SvUppslB (1934). — särsk. [efter motsv. anv. i mlat.] i utvidgad anv., dels om kyrko- l. klosterämbete som anvisats en andlig av hans överordnade samt om inkomsterna därav, dels kyrkohist. om (kyrkopolitiskt) område som hyllade en viss påve. Andersson (1845, 1857). 3NF (1931). Den latinska kyrkan delades i de två obedienserna, Roms och Avignons. SvKyrkH 2: 280 (1941).
