SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1949  
O- ssgr (forts.):
OBEAKTAD, p. adj. icke beaktad; icke observerad; förbisedd, bortglömd; i sht i uttr. lämna ngt obeaktat, gå förbi ngt, lämna ngt utan avseende. Thomander 1: 455 (1841). Schybergson FinlH 2: 83 (1889: lemna). De gamla byarkiven vila obeaktade och glömda. Nilsson FestdVard. 78 (1925). —
OBEANTVARDAD l. OBEANTVORDAD, p. adj. (vbe-) (†) om brev o. d.: obesvarad. G1R 8: 224 (1533). Därs. 280. särsk. i utvidgad anv., om person: som icke fått svar. G1R 8: 351 (1533). —
OBEARBETAD3~0020, p. adj. icke bearbetad l. förarbetad; icke förädlad; äv. mer l. mindre bildl.; jfr bearbeta 7. Biberg 2: 381 (c. 1820). Sturzen-Becker 1: 28 (1845, 1861; om diktion). Block, (dvs.) obearbetadt stycke af trä, sten eller metall. NF 2: 689 (1877). —
OBEBLANDAD, p. adj. (†)
1) icke uppblandad med ngt, oblandad; utan tillsats av ngt; ren; jfr beblanda 1. Linc. (1640). De inskiänckte för osz Franskt, Rhenst och Spanskt wijn, så wäl obeblandade som på tusende sätt kryddade och sockrade. Rudbeck Atl. 2: 297 (1689). Kullberg Tasso 1: 80 (1860).
2) icke sammanblandad; utan sammanblandning; jfr beblanda 4. Carl IX Cat. Ff 1 b (1604). Schroderus Os. 1: 770 (1635). —
OBEBLANDELIG, adj. [till beblanda] (†) i uttr. obeblandelig i två naturer, om Jesus: vars två naturer (den gudomliga o. den mänskliga) icke kunna sammanblandas; jfr beblanda 4. Carl IX Cat. Ff 1 a (1604). —
OBEBODD, p. adj. icke bebodd; folktom; öde; i sht förr äv. i uttr. obebodd av ngn. Brask Pufendorf Hist. 76 (1680). PH 8: 28 (1762: af). År 1753 var .. (Tessinska palatset) obebodt. Wrangel TessPal. 18 (1912). —
OBEBOELIG3~0200 (obebo´elig Weste (senare egenhändigt tillägg)). (-boelig 1749 osv. -bolig 1790—1822) som icke kan bebos, icke beboelig. Lind (1749; under unbewohnlich).
Avledn.: obeboelighet, r. l. f. WoJ (1891). —
OBEBUNDEN, p. adj. (†) icke fängslad; fri; jfr bebinda 5. Hur iag tå yfdes af en obebunden siäl. TRudeen Vitt. 192 (c. 1690). Schenberg (1739). —
OBEBYGGD, p. adj. icke bebyggd; äv.: obefolkad, obebodd; jfr bebygga 3, 4, 5. Spegel ÖPar. 70 (1705). Obebygde tomter. Berch Hush. 122 (1747). —
OBECKAD, p. adj. icke bestruken med beck; jfr becka 1. Obekat Skepp. Verelius 42 (1681). —
OBEDD, förr äv. OBEDEN, p. adj. [fsv. obiþin] som icke ombetts; oombedd; i sht i uttr. göra ngt obedd; äv.: objuden. G1R 1: 299 (1523). Balck Es. 31 (1603: obidien). Kalla intet på dhen Onda, han kommer fulle obedin. Grubb 411 (1665). En obedin giäst moste låta sigh nöya medh Hwszmans kost. Dens. 609. Dhen som går obedin til, han går otackad ifrå. Dens. 805. Saxén Dikt 41 (1902: obedd). —
OBEDELIG, se obedjelig.
Spoiler title
Spoiler content